have you ever seen the rain?
Jag hatar att vara såhär trött. Andetagen blir så mycket jobbigare att ta.. Skyddet som vanligen finns där är borta och hjärtat skriker.. Känslorna som hela tiden ligger där under kommer fram, trycker ner mig och håller mig liggande. Hjärtat väger plötsligt tiodubbelt, smärtan sprids ut i hela kroppen..
Eric, saknaden går inte att beskriva. Jag har inga ord längre. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Allt jag vill är att gå tillbaka 2 år och ändra slutet på 6 september. Leva, jag vill att du ska leva. Vara här med oss. Jag vill leva livet fullt ut, men hur ska jag kunna göra det utan dig? Det var inte såhär vår framtid skulle bli. Du vet att jag alltid behövt dig, och det gör jag fortfarande. Det vet du..
Inget är som det ska.
Eric, saknaden går inte att beskriva. Jag har inga ord längre. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Allt jag vill är att gå tillbaka 2 år och ändra slutet på 6 september. Leva, jag vill att du ska leva. Vara här med oss. Jag vill leva livet fullt ut, men hur ska jag kunna göra det utan dig? Det var inte såhär vår framtid skulle bli. Du vet att jag alltid behövt dig, och det gör jag fortfarande. Det vet du..
Inget är som det ska.
Saknaden försvinner aldrig.
Jag har haft många känslor idag. Varit väldigt känslosam, men har ändå undgått tårar på något vänster. Men dom är istället på insidan. Mitt hjärta gråter ikväll. Det känns.. Jag också egentligen med gråten i halsen men dom kommer inte fram. Fråga mig inte varför..
6 september kommer aldrig bli en vanlig dag för mig igen. Därför att efter 6 september 2007 förändrades mitt liv helt. Det stannade, jag var 16 år och känner mig fortfarande som 16 år.
Det har gått två år.. men för mig känns det som igår. Det gör fortfarande lika ont, smärtan försvinner aldrig eftersom saknaden aldrig gör det. Det enda sättet är om du kommer tillbaka Eric...
När jag, mamma och pappa var borta på olycksplatsen innan började pappa spekulera som vanligt. Tänk om lyktstolpen inte hade varit precis där, hade du överlevt då? Att bara tänka på om du överlevt och allt var som vanligt idag gör mig galen. Hur hade våra liv sett ut då? Vad hade du gjort? Hade du fortfarande bott hemma? Att höra dina steg här bakom min dörr till ditt rum skulle jag ge allt för. Att kunna gå in och prata med dig, röra dig, se dig.. Var är musiken som alltid spelades när jag skulle sova? var är du storebror? Jag hatar att det är tyst i rummet intill. Jag hatar att gå förbi ditt rum och alltid se en tom stol bakom datorn.Jag hatar att inte känna din doft när jag går in på ditt rum längre, bara svaga svaga dofter någon enstaka gång som jag kanske t.o.m. inbillar mig.
Saknaden är enorm.
Jag älskar dig världens bästa storebror ♥
/ din lillalillanlillasyster, föralltid.
6 september kommer aldrig bli en vanlig dag för mig igen. Därför att efter 6 september 2007 förändrades mitt liv helt. Det stannade, jag var 16 år och känner mig fortfarande som 16 år.
Det har gått två år.. men för mig känns det som igår. Det gör fortfarande lika ont, smärtan försvinner aldrig eftersom saknaden aldrig gör det. Det enda sättet är om du kommer tillbaka Eric...
När jag, mamma och pappa var borta på olycksplatsen innan började pappa spekulera som vanligt. Tänk om lyktstolpen inte hade varit precis där, hade du överlevt då? Att bara tänka på om du överlevt och allt var som vanligt idag gör mig galen. Hur hade våra liv sett ut då? Vad hade du gjort? Hade du fortfarande bott hemma? Att höra dina steg här bakom min dörr till ditt rum skulle jag ge allt för. Att kunna gå in och prata med dig, röra dig, se dig.. Var är musiken som alltid spelades när jag skulle sova? var är du storebror? Jag hatar att det är tyst i rummet intill. Jag hatar att gå förbi ditt rum och alltid se en tom stol bakom datorn.Jag hatar att inte känna din doft när jag går in på ditt rum längre, bara svaga svaga dofter någon enstaka gång som jag kanske t.o.m. inbillar mig.
Saknaden är enorm.
Jag älskar dig världens bästa storebror ♥
/ din lillalillanlillasyster, föralltid.
2 jävla år.
Ikväll är det två år sedan Erics olycka.
Två år sedan mitt liv stannade, två år sedan mitt liv förstördes.
Två år av smärta, tårar och en fruktansvärd saknad!
Jag älskar dig storebror, och just idag gör det extra ont. Just idag är minnena extra starka av dygnet för två år sedan.. Saknaden är oerhört stor.
/ din lillasyster föralltid, Sara.
Två år sedan mitt liv stannade, två år sedan mitt liv förstördes.
Två år av smärta, tårar och en fruktansvärd saknad!
Jag älskar dig storebror, och just idag gör det extra ont. Just idag är minnena extra starka av dygnet för två år sedan.. Saknaden är oerhört stor.
/ din lillasyster föralltid, Sara.
.
Det är inte mycket som är som det ska.
En mening; det gör ont.
En mening; det gör ont.
hello confusion
det är alltså helt sjukt. Jag har så jävla mycket känslor inom mig så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Jag kan inte ligga ner och slappna av. Det blir för mycket. Det är precis som om all smärta samlas inom mig och bara blir större och större och väntar på att någon ska dra ut den. Släppa ut den. Just nu är den helt inlåst. och jag vet inte hur jag ska göra för att släppa ut den. Just nu längtar jag verkligen efter att få släppa ut den, även om jag vet att det kommer vara förjävligt. men det är ännu värre att bara ha den inom sig som en tidinställd bomb. Jag kan lixom inte bete mig, jag kan inte vara själv och jag inte gör något. Att försöka sova utan att vara riktigt trött är som tortyr dem värsta dagarna.
Jag vill bara släppa ut skiten. Jag vill kunna gråta, jag vill kunna känna. Jag vill gå tillbaka till då jag kunde se och röra erics kropp. I mitt nuvarande tillstånd, för det är jag säker på skulle framkalla en jävla massa känslor och ja, fy fan vad ont det skulle göra. Dock är jag inte ens säker på att jag skulle klara det. Dem första dagarna är man ändå i chock, även om jag kommer ihåg det så väl så tror jag man klarar av det pga chocken. Chocken håller känslorna i styr och dig över ytan. Den mänskliga försvarsmeknismen för att kunna överleva..
Detta är det första inlägget på länge som jag "vågar" publicera. Jag har väldigt många inlägg som hamnat i utkast pga många anledningar. Men jag behöver börja skriva igen, kanske kan det hjälpa mig som det gjorde förut.
Jag är svag just nu.. Jag börjar våga erkänna för mig själv och andra igen att jag mår dåligt.
Jag avslutar detta inlägg som så många andra,
Jag älskar dig eric.
världens bästa.
Jag vill bara släppa ut skiten. Jag vill kunna gråta, jag vill kunna känna. Jag vill gå tillbaka till då jag kunde se och röra erics kropp. I mitt nuvarande tillstånd, för det är jag säker på skulle framkalla en jävla massa känslor och ja, fy fan vad ont det skulle göra. Dock är jag inte ens säker på att jag skulle klara det. Dem första dagarna är man ändå i chock, även om jag kommer ihåg det så väl så tror jag man klarar av det pga chocken. Chocken håller känslorna i styr och dig över ytan. Den mänskliga försvarsmeknismen för att kunna överleva..
Detta är det första inlägget på länge som jag "vågar" publicera. Jag har väldigt många inlägg som hamnat i utkast pga många anledningar. Men jag behöver börja skriva igen, kanske kan det hjälpa mig som det gjorde förut.
Jag är svag just nu.. Jag börjar våga erkänna för mig själv och andra igen att jag mår dåligt.
Jag avslutar detta inlägg som så många andra,
Jag älskar dig eric.
världens bästa.
Grattis!
Grattis på födelsedagen världens bästa storebror!
21 år!
/ Sara
Kom hem.
Jag kan inte sova, det är dock inga jobbiga tankar som gör att jag inte kan sova utan jag kan bara inte. Förmodligen för att jag sov till typ ett idag. Iallafall, hämtade fram min gamla mobil från garderoben i brist på annat att göra. Och gud vad det finns känslor i den mobilen kan jag lova. Jisses vilken våg som kom över mig, en som jag verkligen inte var beredd på, Men jag är glad att det finns kvar. bl.a. finns det massa sms från precis efter olyckan, det känns bra att ha kvar dom. Att kunna titta på dom ibland.
Jag är fortfarande väldigt frånvarande när det gäller eric. Och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på många saker.. Hans födelsedag är på tisdag. 21 år. 28 juli, 6 dagar innan min födelsedag. Hela vår uppväxt har det alltid varit eric som fyllt år först och när han fyllt var det inte många dagar kvar tills min dag. Senaste åren firade vi våra födelsedagar tillsammans. Att inte få fira din födelsedag är bara så fel och elakt. Istället är det numera att gå upp till en kyrkogård, möjligtvis tända ett ljus vid din grav. Eftersom jag aldrig känt någon speciell koppling eller vad man ska kalla det till din gravplats, så känns det väldigt konstigt att man ska gå dit på din födelsedag och säga grattis. Det är andra året utan dig på din födelsedag nu. Att det börjar närma sig 2 år.. fan vad fel och sjukt det kändes att skriva det.. Att vi varit utan dig i snart 2 år eric, det är helt jävla förbannat sjukt. Fel. Så jävla felfelfel. Fan vad jag saknar dig brossan, kom hem nu!! Jag fyller 18 nu ju, blir myndig och vad förmodligen intresserar dig mest, får jag ta körkort. Hade du varit här nu är jag säker på att du hjälpt mig.. fy fan vad jag vill att du ska komma hem. tänk om det var möjligt, Tänk om du bara var iväg på en resa eller liknanade. fy fan vad det hade varit underbart, veta att du skulle komma hem igen, snart..
Att istället hela tiden påminnas om att du aldrig kommer hem igen är en tanke som helst undviks. Jag vill inte veta av sanningen, även om jag vet att jag måste. Jag lever i min låtsasvärld där du bara är borta för en liten stund och kommer hem senare..
saknaden är enorm,
Jag älskar dig Eric.
Jag är fortfarande väldigt frånvarande när det gäller eric. Och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på många saker.. Hans födelsedag är på tisdag. 21 år. 28 juli, 6 dagar innan min födelsedag. Hela vår uppväxt har det alltid varit eric som fyllt år först och när han fyllt var det inte många dagar kvar tills min dag. Senaste åren firade vi våra födelsedagar tillsammans. Att inte få fira din födelsedag är bara så fel och elakt. Istället är det numera att gå upp till en kyrkogård, möjligtvis tända ett ljus vid din grav. Eftersom jag aldrig känt någon speciell koppling eller vad man ska kalla det till din gravplats, så känns det väldigt konstigt att man ska gå dit på din födelsedag och säga grattis. Det är andra året utan dig på din födelsedag nu. Att det börjar närma sig 2 år.. fan vad fel och sjukt det kändes att skriva det.. Att vi varit utan dig i snart 2 år eric, det är helt jävla förbannat sjukt. Fel. Så jävla felfelfel. Fan vad jag saknar dig brossan, kom hem nu!! Jag fyller 18 nu ju, blir myndig och vad förmodligen intresserar dig mest, får jag ta körkort. Hade du varit här nu är jag säker på att du hjälpt mig.. fy fan vad jag vill att du ska komma hem. tänk om det var möjligt, Tänk om du bara var iväg på en resa eller liknanade. fy fan vad det hade varit underbart, veta att du skulle komma hem igen, snart..
Att istället hela tiden påminnas om att du aldrig kommer hem igen är en tanke som helst undviks. Jag vill inte veta av sanningen, även om jag vet att jag måste. Jag lever i min låtsasvärld där du bara är borta för en liten stund och kommer hem senare..
saknaden är enorm,
Jag älskar dig Eric.
orden som inte finns.
ett tomt inlägg för orden jag inte har, ett tomt inlägg som står för alla känslor jag känner som jag inte kan få till ord.
En början..
Efter ett långt prat med min älskade mamma så är jag ett steg i rätt riktning.
Jag ska börja tillåta mig själv att känna..
Jag älskar dig mami ♥
Jag ska börja tillåta mig själv att känna..
Jag älskar dig mami ♥
Jävla liv.
Nu är jag sådär arg igen. Mitt bland alla känslor som är helt huller om buller så kan jag få mina ryck. Som nu, nu är jag arg på sorgen. Jag är arg på döden. Jag är arg för att sorgen fick mig att bli som jag blev. det är inte jag. men det kan ingen förstå, iaf ingen som inte vet vad detta är för skit. Alltså gått igenom samma sak. Och det är inget taskigt menat för dig som inte gått igenom det, var glad för det. Jag är bara så jävla trött på det. När jag tittar tillbaka på vissa under det senaste året blir jag så irriterad, jag har gjort saker jag inte förstår och det är flera saker jag vill gå tillbaka och göra annorlunda. Säga förlåt till flera personer.. och ja jag skyller på sorgen. Kalla mig svag eller vad du vill, men jag skyller på sorgen för jag förändrades efter erics död. och jag gillar verkligen inte det. Man får ofta bli kallad stark när man förlorar någon nära. "du är så stark, jag skulle aldrig klara av det". men va fan ska jag göra då? jag valde inte denna skiten, men jag måste stå ut med det ändå. Jag är inte stark, jag bara överlever för det är det jag måste. Jag är svagare än någonsin om sanningen ska fram.
Tiden försvinner.
Jag har tittat runt lite på bloggar, och på bloggen om tjejen som blev mördad förra veckan. En blogg som skrivs av hennes vänner. Jag ser orden, och jag känner smärtan. "En vecka.. ", Jag kommer så väl ihåg i början. Först räknade man dagarna. Sen veckorna. Och nu har det gått mer än 21 månader. Och jag förstår fortfarande lika lite. Jag kommer förmodligen aldrig fatta att du är borta. Det går inte för mig att förstå.
Och jag saknar dig eric fortfarande lika mycket, om inte mer. Om det nu är möjligt att sakna någon mer.
Det är sommar nu. Våra födelsedagar kommer snart, andra året utan dig. Jag vill inte.
Världens bästa.
Jag älskar dig,
och jag saknar dig fruktansvärt mycket.
Och jag saknar dig eric fortfarande lika mycket, om inte mer. Om det nu är möjligt att sakna någon mer.
Det är sommar nu. Våra födelsedagar kommer snart, andra året utan dig. Jag vill inte.
Världens bästa.
Jag älskar dig,
och jag saknar dig fruktansvärt mycket.
In the blink of an eye
Jag sitter och funderar på hur sjukt livet är, hur allt kan förändras på bara några sekunder. Hade Eric överlevt olyckan hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag, det är jag säker på. Jag var 16 år när eric dog. Mitt liv stannade när jag var 16 år. Jag skulle aldrig kunna beskriva hur det känns att förlora ett syskon. Det är helt omöjligt. Det är så sjukt mycket känslor. Och jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer bli "normal" igen. Det här är något som kommer vara med mig för resten av mitt liv och också påverka mitt liv på många olika sätt. och jag hatar det. Det är helt sjukt vad jag saknar mitt syskon, min storebror. Jag hatar att vara ensambarn här hemma. Alla syskon saker. Alla syskon saker som skulle hänt i framtiden. Det är så jävla sjukt. Att veta att du aldrig kommer hem igen, att veta att aldrig mer få träffa dig,skratta med dig, bråka med dig. röra dig, höra dig. Det gör så jävla förjävligt ont.
Vi gick från att vara en lycklig familj på fyra till tre förstörda personer på en natt. Morgonen den 7 september 2007 kommer jag aldrig glömma, även om jag önskar att jag kunde.
En morgon som började med att mamma kommer in, lägger sig jämte mig och berättar för mig att eric inte finns mer. Av ren chock och förvirring slänger jag på mig kläder och springer ner. Jag har ingen aning vad som pågick i mitt huvud när jag sprang ner men jag kommer väl ihåg att dem första tårarna kom när jag såg pappa stå och titta ut genom fönstret i köket. Utanför fönstret var en polisbil och två poliser. Vi blev skjutsade till sjukhuset, till akutavdelningen. Förvirringen, paniken, chocken och alla möjliga känslor i bilen var helt sjukt. Allt var bara så jävla sjukt. "Hur kunde detta hända?" Framme vid sjukhuset fick vi gå in i ett rum. Ett litet fyrkantigt rum med en säng, en sjukhussäng, mitt i.. med min bror. Min bror som såg sovande ut, sovande med ett litet leende på läpparna. Världens bästa bror,död.
Varför?
Vi gick från att vara en lycklig familj på fyra till tre förstörda personer på en natt. Morgonen den 7 september 2007 kommer jag aldrig glömma, även om jag önskar att jag kunde.
En morgon som började med att mamma kommer in, lägger sig jämte mig och berättar för mig att eric inte finns mer. Av ren chock och förvirring slänger jag på mig kläder och springer ner. Jag har ingen aning vad som pågick i mitt huvud när jag sprang ner men jag kommer väl ihåg att dem första tårarna kom när jag såg pappa stå och titta ut genom fönstret i köket. Utanför fönstret var en polisbil och två poliser. Vi blev skjutsade till sjukhuset, till akutavdelningen. Förvirringen, paniken, chocken och alla möjliga känslor i bilen var helt sjukt. Allt var bara så jävla sjukt. "Hur kunde detta hända?" Framme vid sjukhuset fick vi gå in i ett rum. Ett litet fyrkantigt rum med en säng, en sjukhussäng, mitt i.. med min bror. Min bror som såg sovande ut, sovande med ett litet leende på läpparna. Världens bästa bror,
22.56
I ett inlägg jag skrev för ett tag sen skrev jag om "armbandet" med klockslaget då eric dödsförklarades på. Jag kommer så väl ihåg när vi var inne i rummet och jag såg det. Nu senaste tiden har jag funderat lite på vad det det egentligen stod på.. Jag har hela tiden tänkt på 22.56, men har inte varit säker. Så innan idag gick jag in i erics rum, skulle kolla lite på gamla tidningsartiklar om olyckan och så, så får jag syn på polisrapporten/obduktionspapprerna. Jag har redan kollat igenom dem flera gånger, men kollade iallafall. Av obduktionsdelen fattar man typ ingenting, står bara massa läkarbabbel och konstiga ord. Sen hittar jag också dödsorsaken och tiden då eric dödsförklarades, och som jag trodde var det 22.56.
kl. 22.56 den 6 september 2007.
kl. 22.56 den 6 september 2007.
Tjugo
Tjugo månader. 1år och 8 månder.
Det är lika overkligt varje gång jag skriver eller säger det. Tjugo är numret på antal månader min bror har varit död. Datumet 6:e kommer aldrig bli normalt för mig igen. Aldrig.
Jag har precis suttit och tittat på några klipp när eric jobbar med cabben. Det var jätte länge sen jag gjorde det och det var så skönt att se honom röra sig, le och framförallt höra hans röst. Samtidigt som det gör förjävla ont..
Jag förstår inte att jag har varit utan honom så länge som tjugo månader ikväll. Det är så jävla fel!
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva nu. Jag sitter och gråter och vill bara att han ska komma hem nu. jävla helvete. fy fan vad jag saknar dig eric.
Jag älskar dig brossan, föralltid är du kvar i mitt hjärta.
Det är lika overkligt varje gång jag skriver eller säger det. Tjugo är numret på antal månader min bror har varit död. Datumet 6:e kommer aldrig bli normalt för mig igen. Aldrig.
Jag har precis suttit och tittat på några klipp när eric jobbar med cabben. Det var jätte länge sen jag gjorde det och det var så skönt att se honom röra sig, le och framförallt höra hans röst. Samtidigt som det gör förjävla ont..
Jag förstår inte att jag har varit utan honom så länge som tjugo månader ikväll. Det är så jävla fel!
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva nu. Jag sitter och gråter och vill bara att han ska komma hem nu. jävla helvete. fy fan vad jag saknar dig eric.
Jag älskar dig brossan, föralltid är du kvar i mitt hjärta.
I need a break
Jag slutade precis skriva på mitt senaste inlägg så läste jag lite gamla inlägg samidigt som jag funderar lite. Och jag kom fram till att jag behöver verkligen ett paus. En paus från allt. Jag skulle vilja åka iväg. Bara vara. Jag behöver göra som jag gjorde i ettan, tog en hel veckas "ledigt" ibland för jag orkade inte med allt. och saknaden efter eric skavde för jävla mycket. Jag behöver verkligen det och jag vill verkligen. Men jag kan inte nu. Massa i skolan som måste göras, och jag som sa att jag skulle börja träna igen.. Allt går åt helvete just nu. Jag får försöka stå ut lite till antar jag.. Jag klarar lite till, men jag vet också att till slut kommer min hjärna och kropp säga ifrån och då gå det inte göra något. Då är det bara att lyssna på kroppen..
Nu är det 6 Maj också, vilket innebär 20 jävla månader..
Nu är det 6 Maj också, vilket innebär 20 jävla månader..
Post nubila Phoebus
Jag börjar verkligen känna nu att jag mår inte så bra. Sakta blir det värre och värre, känslan i mag gropen blir tydligare och tydligare. Det beror inte bara på att jag har börjar släppa in sorgen utan det är massa andra saker också. Saker som ligger och inte blir gjorda, saker som stör mig och rubbar mitt psyke. Saker som gör ont, och saker som jag inte vet om jag är redo för.
Det tydligaste sättet jag märker på att jag inte mår bra är när jag ska sova. Jag kan inte sova. Jag ligger och vrider och vänder mig och massa tankar börjar komma upp och det börjar göra ont. Jag orkar inte den känslan, jag hatar den känslan. Den har styrt mig alldeles för många gånger. Ändå vet jag att den ingår i sorgen, smärtan är sorgen. Jag är skit trött och just nu vill jag bara sova. Men jag kan inte somna. Jag hatar att inte kunna somna. Jag är sjukt trött på skolan nu också, och när jag mår dåligt kan jag inte prestera bra i skolan. allt blir bara halvdant och jag blir missnöjd, men jag orkar inte bry mig. Det får bli som det blir. Nu vill jag bara ha sommarlov.
Jag är så jävla trött på allt just nu. Jag vill sova, sova och sova.
Helvete.
När mamma fyllde år köpte pappa och jag en spikmatta till henne. För er som inte vet vad jag menar med spikmatta så föreställ er inte nu en sån med riktiga spikar på, utan det är en med massa "piggar" på. Den ska ge lugn och frigöra endorfiner och grejer. Jag kunde inte låta bli att pröva, och jag var egentligen ganska nollställd till det när jag la mig på den, men redan efter några minuter känner jag hur "ångest-känslan" blir sjukt intensiv och jag vill bara gå bort från den direkt. Alltså det blir en sån intensiv känsla att man inte kan va still, man får nästan panik. Allt man vill göra är bara att lägga sig i fosterställning och skrika- den känslan. Fy fan vad jag hatar den känslan också. Men jag låg kvar i allafall och efter en stund börjar man känna hur känslan försvinner helt i nån sekund sen kommer tillbaka och fortsätter så och till slut är känslan borta och man blir skit lugn. I allafall blir det så på mig. Nu har jag legat på den sammanlagt 3 gånger i ca. 10-15 minuter. Ärligt talat vet jag inte varför jag utsätter mig för den känslan, för den är förjävlig och alla tre gånger har jag varit as nära på att gå bort från den. Men jag antar att det är för känslan som kommer sen, den känslan när den andra känslan försvinner som blir så jävla skön, man bli sjukt lättad och allt känns jätte bra de få sekunderna. Jag tror att så är väl vårt liv lite också, vi utsätter och själva för saker som är förjävliga men det leder ofta till något bra. För att kunna känna det bra måste vi känna det dåliga, efter det dåliga kan vi uppskatta det "bra-iga" mycket ner. Efter regn kommer solsken, eller?
Lostpunktcom
alldeles för mycket att tänka på med alldeles för lite tid.
alldeles för mycket att göra med alldeles för lite tid.
alldeles för mycket att vilja med alldeles för lite ork.
alldeles för jävla lost.
alldeles för mycket att göra med alldeles för lite tid.
alldeles för mycket att vilja med alldeles för lite ork.
alldeles för jävla lost.
it's easier to let go
På något sätt känner jag att jag börjar komma tillbaka där jag var för några månader. Låter förmodligen negativt, men det är det inte. Jag börjar sakta komma min sorg närmare igen. Detta är inget jag har skrivit i bloggen om och jag vet inte varför riktigt, men jag har varit väldigt "frånvarande" väldigt länge nu. Sedan i slutet av förra året skulle jag tro. Jag har skjutit ifrån mig sorgen något fruktansvärt mycket. Jag har vägrat låta den komma nära mig. I början tänkte jag inte alls på det men nu senare började jag märka att det gör också att Eric kommer längre ifrån mig. Självklart har jag tänkt på honom varje dag, saknat honom varje dag.. men inte på samma sätt. Har inte tagit in det på samma sätt. På så sätt är han inte heller lika nära mig. Även om det gör sjukt ont att verkligen ta in det är det skönt. Eric lever kvar i dem minnen jag har av honom. Minnen jag aldrig släpper.
Jag har fortfarande en bit kvar, det känner jag. Men jag tillåter mig mer och mer att släppa in det, och det är inget jag kan eller tänker skynda på. Dock tror jag ska gå upp till erics grav imorgon. Har inte varit där på flera månader..
Ingen skola idag och ingen skola imorgon. Ska försöka ta igen allt som jag ligger efter med också.
Take care ♥
Jag har fortfarande en bit kvar, det känner jag. Men jag tillåter mig mer och mer att släppa in det, och det är inget jag kan eller tänker skynda på. Dock tror jag ska gå upp till erics grav imorgon. Har inte varit där på flera månader..
Ingen skola idag och ingen skola imorgon. Ska försöka ta igen allt som jag ligger efter med också.
Take care ♥
19 månder och tio dagar.
Jag sitter här, med rödsprängda ögon, rödgråtna ögon. Ännu en gång.
För en stund den kom det jag nästan "väntat" på i flera månader nu. Jag föll ner igen, i det så kallade svarta hålet. Börjar med att det gör ont innanför bröstkorgen vilket senare går över till tårar. Ett ca. 15-20 minuters "anfall". Jag grät till jag satte på låten "himlen är oskyldigt blå", jag trodde jag skulle gråta mer för det är en av låtarna jag lyssnade väldigt mycket på i början, men istället blev jag otroligt lugn. Det lugnet jag känner efter jag gråtit är unikt. Det lugnet varar inte så länge men så länge det gör det, så är det underbart. Det är omöjligt att beskriva det på rätt sätt, men på något sätt känns det skönt. Just nu känner jag hur det börjar gå ifrån mig och mina händer har börjat skaka. Det börjar göra ont igen och detta var nog definitivt inte sista tårarna som rann ner för min kind idag.
Meningslösheten jag känner när jag mår såhär är hemsk. Allt känns meningslöst.
Så länge du inte suttit jämte ditt eget syskon som ligger i en sjukhussäng med ett armband som har ett klockslag på sig, ett klockslag som berättar när just ditt syskon dödförklarades, så har du ingen aning om vad jag pratar om. Och jag säger bara, var glad för det. Om du läser denna texten och kan inte känna igen dig över huvud taget, då är jag väldigt glad för din skull. Jag önskar ingen detta.
Jag kommer ihåg så jävla väl när jag var inne i det lilla rummet eric låg i. Jag kommer kommer ihåg så jävla väl hur jag stod jämte hans säng och la min hand på hans kalla kind med tårarna rinnandes. Jag kommer ihåg så jävla väl hur jag stod där och bad till han om och om igen att han skulle öppna ögonen. Vakna! snälla eric, vakna! Det finns ingen värre känsla än när du inser att han kommer inte öppna ögonen igen. Han kommer inte le mot dig igen. För det är inte han längre. Han är borta, borta föralltid.
Så jävla overkligt och så jävla fel.
För en stund den kom det jag nästan "väntat" på i flera månader nu. Jag föll ner igen, i det så kallade svarta hålet. Börjar med att det gör ont innanför bröstkorgen vilket senare går över till tårar. Ett ca. 15-20 minuters "anfall". Jag grät till jag satte på låten "himlen är oskyldigt blå", jag trodde jag skulle gråta mer för det är en av låtarna jag lyssnade väldigt mycket på i början, men istället blev jag otroligt lugn. Det lugnet jag känner efter jag gråtit är unikt. Det lugnet varar inte så länge men så länge det gör det, så är det underbart. Det är omöjligt att beskriva det på rätt sätt, men på något sätt känns det skönt. Just nu känner jag hur det börjar gå ifrån mig och mina händer har börjat skaka. Det börjar göra ont igen och detta var nog definitivt inte sista tårarna som rann ner för min kind idag.
Meningslösheten jag känner när jag mår såhär är hemsk. Allt känns meningslöst.
Så länge du inte suttit jämte ditt eget syskon som ligger i en sjukhussäng med ett armband som har ett klockslag på sig, ett klockslag som berättar när just ditt syskon dödförklarades, så har du ingen aning om vad jag pratar om. Och jag säger bara, var glad för det. Om du läser denna texten och kan inte känna igen dig över huvud taget, då är jag väldigt glad för din skull. Jag önskar ingen detta.
Jag kommer ihåg så jävla väl när jag var inne i det lilla rummet eric låg i. Jag kommer kommer ihåg så jävla väl hur jag stod jämte hans säng och la min hand på hans kalla kind med tårarna rinnandes. Jag kommer ihåg så jävla väl hur jag stod där och bad till han om och om igen att han skulle öppna ögonen. Vakna! snälla eric, vakna! Det finns ingen värre känsla än när du inser att han kommer inte öppna ögonen igen. Han kommer inte le mot dig igen. För det är inte han längre. Han är borta, borta föralltid.
Så jävla overkligt och så jävla fel.
En bild säger mer en tusen ord.
Bilder från minnesstunden för Eric 7 september 2007.
Bilder med otroligt mycket känslor.
Inte en enda dag utan att saknaden skaver..
Jag älskar dig brossan,
I mitt hjärta lever du för alltid.
Jag älskar dig brossan,
I mitt hjärta lever du för alltid.
