Saknad går inte att beskriva med ord.

Det är väldigt svårt, även för mig, att förstå vad förlusten av en nära kan göra med en. Jag slutar aldrig förvånas av mig själv och mitt beteende. Att man kan må som man gör..
 
Det är höst igen. Jag fick den känslan väldigt starkt precis. Klockan är inte ens åtta och det är redan bäckmörkt ute. Jag fick också min starka saknad om min storebror. Denna extrema känsla går i vågor. missförstå inte mig, det finns inte ett andetag då jag inte saknar eric, men det finns andetag då jag ändå kan tyckas leva hyfsat bra. När saknaden inte tar över. Just nu är den enormt stark. Den håller även på att bilda lag men sin gamla vän ilskan. Mycket, ofantligt mycket, ilska uppstod efter erics död. Ilska som inte går att förklara, den bara är där och kokar. Ilskan ihop med smärtan skapar klumpen i hjärtgropen, ligger där och pyr och gräver sig djupare tills att varje andetag känns som en kamp för att överleva.
 
Kanske kan man kalla det ångestattack, jag vet faktiskt inte- jag kan inte dom psykologiska termerna så bra och vad dom innebär. men för mig är det var det känns som i alla fall. Det är när allt känns riktigt jobbigt och svårt, jag orkar inte tänka på framtiden eller kan inte tycka att något känns bra, jag har ingen ork till någonting. Av allt detta skapas en enorm känsla av obehag av att vara i sin egen kropp för den där lilla saken i hjärtgropen har växt sig större och börjar ta över- ännu en gång. Jag blir rastlös och börjar vandra omkring, leta hopplöst efter något som får det att kännas bättre. Till slut bestämmer jag mig för att testa att åka till den där träningen i alla fall, men på vägen dit tar den över, den vinner.. Hela kroppen spänns och ilskan som bara vill slå hårt i någonting blir ett skrik, kort därefter kommer tårarna.
Dom efterlängtade tårarna, de som är dom enda som vet hur man släpper ut klumpen i hjärtgropen, lättar på tyngden.
Men ikväll försvann inte hela, bara lite. Den är kvar och den håller mig nere..
 
Eric, jag älskar dig.
Jag behöver din hjälp.
 
 

Somebody that I used to know

Det finns så mycket som jag skulle vilja berätta. Så mycket som mitt hjärta vill visa.
Men jag har fortfarande inte fått någon ordning på detta känslokaos. Det har gått lite mer än fyra och ett halvt år och det skrämmer mig fortfarande när jag tänker på hur lång tid som faktiskt har gått sedan jag träffade min storebror senast. Och det gör så ont i mitt hjärta när jag läser min gamla inlägg här om eric som jag skrev i början. Jag kommer så väl ihåg denna fruktansvärda smärta som tog över mig i vissa stunder. Det är en smärta man inte glömmer.
Smärtan är kvar, eftersom eric inte är tillbaka. Smärtan kommer förmodligen aldrig försvinna, det är väl något jag mer och mer förstår. Men smärtan är inte likadan längre, den är inte lika intensiv längre. Den tar inte över mig eller den styr mig inte längre. Det är jag som styr den. Oftast iallafall. Ibland lurar den mig och jävlas precis som den gjorde så ofta förut och då förlorade jag varje strid. Nu är det annorlunda. Nu kan jag till mestadels leva som en "normal" människa, vad nu en normal människa är för något. Jag kan fungera i samhället som jag ska, oftast. Jag lär mig fortfarande. När man förlorar en av sin närmsta förlorar man även sig själv. Du känner inte igen dig själv och du undrar varför du reagerar som du gör hela tiden, det är som om det är någon annan som styr dina känslor och dina handlingar. Du kan i ena stunden stå och skrika på alla i din närhet och i nästa undra vad som precis hände och varför du gjorde så. Det tar lång tid att återfå kontrollen över sig själv igen. Det har gått fyra och ett halvt år sedan min storebror dog i en bilolycka och jag har en lång bit kvar att vandra för att hitta mig själv igen.
Ha tålamod med den som är i sorg.

Fyra år.

Sitter i soffan med mamma, har precis ätit lite mackor och druckit te. Sitter egentligen mer eller mindre och väntar på att klockan ska gå, bli kväll.. Även om hela denna dagen är en skit dag så är det kvällen som betyder. Det är kvällen som olyckan hände och det är kvällen jag relaterar alla känslor till..

Sjätte september innebär att ännu ett år har gått. Fyra år.. Ofta när någon frågar hur lång tid det har gått och jag automatiskt svarar 'snart fyra år', så tänker jag nästan aldrig på var orden egentligen innebär. Och jag kan tänka mig att många tänker att det har gått lång tid nu. Fyra år är lång tid ändå. Men för mig, för oss, erics närmsta så är fyra år inte fyra år. Det är därför jag har svårt att sätta ord på vad jag tycker om att det har gått fyra år. Försöker komma på hur jag ska förklara hur det känns, men kommer bara tillbaka till orden som 'ofattbart eller 'jag kan inte förstå det, jag vill inte förstå det. Allt det där sägs så många gånger just för att det är faktiskt precis så. Enligt min mening så skulle människans hjärta och hjärna aldrig klara av att faktiskt förstå en sådan sak. Att en människa du delat så många minnen med, att en människa som du älskar obeskrivligt mycket aldrig kommer tillbaka. Just av dessa anledningar kan jag inte heller förklara hur jag känner om att det har gått fyra år.
Jag skulle kunna försöka ge mig på att förklara hur jag känner mig just nu eller om just den här dagen, årsdagen till erics olycka, men det är ingen lätt uppgift. Och jag sitter och skriver nu och tycker det är fruktansvärt skönt. Jag har inte gjort det på riktigt länge och mamma frågade precis 'vad skriver du om, pennan glöder ju. Just för att jag inte gjort det här på så länge så litar jag inte riktigt på förmågan om att skriva mina känslor precis som jag gjorde så ofta förut.

Förra året kom jag ihåg om hur jag kände i hela kroppen och hela jag kände att det var den sjätte september. Skrev nog om det också. Idag när jag vaknade var det inte samma känsla, vilket kändes konstigt till en början men släppte den tanken ganska fort. Så jag gick ner och åt frukost sen satte jag och mamma oss i bilen för att åka till ullared. Mamma ville göra någonting idag och inte bara sitta hemma och glo in i väggen. Jag kände likadant, och eftersom jag inte vill träffa några människor denna dag då jag har svårt att spela något jag inte känner så kändes det som en utmärkt idé. På vägen ville mamma bara stanna uppe hos eric först, efter att vi varit där och vi satt oss i bilen igen och kört kanske fem minuter så fick jag en känsla av att all luft bara slogs rätt ur mig, som om jag fick ett jätte slag i magen och hela jag blev helt trött. Och där hade vi de ja tänkte jag för mig själv. Det är svårt att förklara det eller hur det faktiskt kan vara så men det känns, och jävlar var det känns, överallt att det är den sjätte september idag. I hjärtat, i huvudet, i kroppen. Eric, fy fan vad jag saknar dig!

Klockan börjar närma sig tio, börjar närma sig klockslaget då ditt hjärta stannade. Så mamma och jag ska snart ge oss iväg. Förmodligen först upp till kyrkogården sen till olycksplatsen. Som jag sagt så många gånger förut så känner jag så mycket mer till olycksplatsen och har gjort enda från början. Vi ska tända marschaller vid vägkanten som dom andra åren. Känns bra på något sätt. Dom brinner för eric.

Brossan, jag hoppas du har förstått efter alla gånger som jag sagt det nu, Jag älskar dig! Du är bäst.
/ Lillsyrran

Alltid lillasyster, alltid storebror.

Klockan är 01.06.
Och jag är vaken. inget ovanligt, klockan är väldigt lite om man jämför.
Hörlurar med all sorters musik på.
som förmodligen snart kommer bytas till fin musik som får mig i bättre "skriv-mood" om jag känner mig själv rätt
-och där hände det ja. Första låten blev river flows in you.
Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, försöker skriva något antar jag. Vill så gärna skriva ett riktigt långt inlägg fullt med känslor. Har precis läst lite av mina gamla inlägg här i bloggen och jag kommer så väl ihåg att det kändes bara som fullt med nedkladdade ord på ett papper, helt huller om buller. Men sanningen är att det var när jag kände så som det blev som bäst. Det var då mina ord gjorde sig som bäst. Äkta. Jag försökte beskriva mina känslor samtidigt som tårar rullade ner för mina kinder. Äkta och "naket". Idag har jag svårare att beskriva mina känslor som jag då så gärna delade med mig av, det hjälpte ju mig. Jag mådde bra av att skriva av mig. Och jag är fruktansvärt glad att jag gjorde det. För idag, mer än 3 år senare, kan jag fortfarande gå tillbaka och se hur jag mådde bara några få månader efter erics olycka. Nu är det hopp med flera månader mellan inläggen.

Dags att försöka igen,
Låten Hallelujah spelas i lurarna.
spelades på erics begravning.

Mycket har hänt i mitt liv sen Eric dog. Men jag har ofta problem med att se vilket som hör till före och efter. Eller vissa saker är glasklara. Men många andra är suddiga precis som om dom inte betyder något. Det är egentligen en sån jävla klyscha, men tiden går fort. För fort ibland. Jag hinner inte med att sakna eric, samtidigt som jag ska vara 19 år och ta vara på livet som nybliven vuxen. I början av mina gamla inlägg skrev jag mycket om hur orättvist livet är som tog min brors liv precis när han skulle börja leva. Precis tagit studenten och hade hela livet framför sig. Nu är det jag som är där. Jag är 19 år och har precis tagit studenten och har hela livet framför mig. Eller har jag det? Tydligen kan jag inte vara så säker. Eric blev 19 år, 1 månad och 9 dagar. Jag är nu 19 år, 5 månader och några oviktiga dagar. Jag är alltså äldre än min egen storebror.. Så fel på så många olika sätt. På alla sätt. Jag kommer ihåg dagen då jag blev lika gammal som eric, enligt dagar med ett slående hjärta, en dag som jag fruktat länge. Vem vill bli äldre än sin egen storebror? Jo visst, när jag var en liten skitunge och inte visste bättre och tyckte livet var så fruktansvärt orättvist för att storebrossan fick vara uppe längre på kvällarna för att han var äldre. Men det är lite av en helt annan sak. Men när jag var en sån liten skitunge och gnällde om och om igen om detta stora problem sa min kära, kloka storebror något som kommer eka i mitt huvud för resten av mitt liv: "Vad du än gör, så kommer du aldrig bli äldre än mig..".
Och på många sätt är det så sant, du är 22 nu och jag är 19. Du är 3 år och 6 dagar äldre än mig, precis som vanligt.. Precis som vanligt.
Jag älskar dig eric, min storebror.

allt det där jag borde ha sagt





Screaming Hallelujah

Okej, nytt år- nytt liv. Är det inte så man säger? Spela roll. Jag är i ett stadie i mitt liv där jag fakiskt börjar må bra igen. Och för att försätta ta steg framåt och inte massa steg bakåt om och om igen så är det en del saker jag måste ta tag i. Ja, jag vet att jag kommer att falla baklänges då och då, men jag är trött på att bara gå baklänges och noll steg framåt. Det är fan på tiden nu. Och jag börjar få mer och mer ork, vilket gör att jag förmodligen faktiskt kan genomföra detta. Jag sitter nu och bara skriver precis det jag känner, så jävla skönt. Orden bara trillar fram genom fingrarna. Precis som jag vill ha det. Precis som jag alltid skrev innan. Precis som det ska va.

Samtidigt som jag sitter och skriver detta så får jag en liten, liten klump i magen som försöker att hindra mig att skriva. Så jävla fjantigt men sant- jag har tappat tron på mig själv och inte litat på mig själv över huvud taget. Något som är fruktansvärt frustrerande. Dags att börja vara den man är kanske.
Dags att göra allt det där som jag vill.

sjätte september

Det finns en dag om året som jag inte bara kan vara normal. En dag om året som jag inte bryr mig vad andra tycker över huvud taget. En dag om året som all min tankekraft går till bara eric och inget annat. Inget annat betyder.
Och det är den sjätte september. En dag som för mig aldrig kommer bara bli en dag som går förbi obemärkt. En dag då bara eric, min storebror existerar för mig.

Det spelar ingen roll hur jag kände mig dagen innan, idag när jag vaknade kände jag direkt att det var den sjätte september. Eric dog för 3 år sen idag. 3 år, det är helt sjukt att det har gått så lång tid. När jag tänker på saker som hänt dessa tre åren så känns dom urgamla jämfört med dagen för tre år sen. Att allt det hänt efter olyckan får jag alltid tänka efter för att förstå. Dagen känns fortfarande som igår och minnena från natten/dagen är betydligt mer tydliga än allt annat som hänt efter.
Jag vill inte och kan inte inse att eric inte kommer hem igen. Eller att jag aldrig kommer träffa honom igen. Det funkar inte lixom. Det är ju min storebror vi snackar om, en människa jag tillbringat nästintill varje dag med fram till mitt 16:e år. Nej, det funkar inte. Jävla skit.
Jag vill så jävla gärna bara kunna gå in på ditt rum och krama dig just nu. Eller bara få se dig. Höra dig säga något. Det finns inget som jag hellre vill. Jag vet inte hur många gånger jag har drömt då jag trott att du varit död och känt precis som jag gör varje dag här i verkligenheten, men sen har du vaknat igen, levt! varit levande! gett mig ett leende och varm kram! den känslan, även om den varit i en dröm, har varit så otroligt verklig. Och helt underbar. Går inte att beskriva lyckan som känns så verklig i drömmen. Tårarna bara sprutar, precis som i verkligheten, bara av lycka istället. Tänk om jag kunde få göra det. Få gråta av lycka igen.
Eric, det finns ingen som någonsin kommer kunna ta din plats. Du är och kommer alltid vara min storebror. Och jag tror på att du fortfarande håller koll på mig precis som du gjorde när du var här på jorden med mig och oss. En riktig storebror är du. Precis som en storebror ska vara. Därför jag tjurade på dig förmodligen, tyckte jag skulle få göra vad jag ville. Men skulle ha lyssnat på min kloka storebror. Fy fasen vad underbar storebror jag har. Och ja jag säger har, därför för mig kommer jag alltid ha en storebror.
Min storebror, bara min, Eric Lind.


Eric Karl Magnus Lind
1988-07-28
2007-09-06


Jag älskar dig!
/ Lillasyster

Grattis storebror!

Grattis älskade storebror på 22 års dagen!
Älskar dig ♥/ din lillasyster


Från och med du

Det finns inget liknande lugn, som det lugn som uppstår efter tårar..

I love the way you lie

Ännu en natt i sängen med datorn i knät med fin musik i lurarna och tårarna nära. Hur många gånger har jag inte gjort det dom senaste, snart, 3 åren? För många för att ens tänka på.. Efter en natthelg med jobb är jag nu trött och då också som på beställning känslosam. Jag är riktigt trött men har för mycket tankar för att kunna somna. Tårarna ligger innanför ögonlocken och lurar, väntar på något som ska tvinga ut dom. Inte alltid det är något som gör det så då lägger det sig i mellangärdet istället och får mig att må illa.
Jag vet att jag kommer må bättre igen när jag har sovit igen timmarna, men just nu känns det så onödigt och meningslöst.. Men jag faller inte lika djupt längre, jag märker skillnad. Jag har börjat kunna kontrollera dessa stunder, kontrollera mina känslor och mina handlingar, vilket var helt omöjligt förut. Allt bara skrek förut, varenda kroppsdel skrek och min själ ville lämna min kropp. Jag kunde inte kontrollera mina tårar som bara sprutade och jag kunde inte kontrollera vad jag sa eller vad jag gjorde. Det var som om jag var någon annan person.
Ibland kan jag faktiskt längta efter en sådan stund då allt bara försvinner ur mig, snabbt och dramatiskt dock inte smärtfritt. Bara för att få vara okontrollerad och få ut det på riktigt en gång. Även om jag är glad för att kunna kontrollera det nu så vill jag bara skrika ut de någon gång också, för att riktigt få ut det. Det känns alltid så bra efteråt på något sätt, oftast iallafall.



cause I'm so used to living underneath the surface

Sådär kan det gå när man gråter och skriver samtidigt. Syftar på inlägget under. Det var länge sen jag gjorde så, verkligen grät av saknaden av eric och bara skrev precis det jag tänkte. Och det är det jag vill göra, jag mår bra av att skriva. Jag har många liknande i arkivet som jag inte publicerat. Jag vet inte varför, men det känns så bra att skriva i just det tillfället när man mår som sämst. Det är som om jag får ut det på något sätt, samtidigt som det får mig att gråta mer för jag har känslorna i ord framför mig, även om jag nästan aldrig lyckas beskriva känslorna rätt. Det går inte.. Men det är lite av en befrielse, som om orden ligger där inne och skaver och väntar på att få komma ut på något sätt..


Du är allt

Eric, jag vill inte göra det här.. Jag vill inte leva ett liv utan dig, du vet att jag har alltid behövt dig. Jag behöver dig nu. DU är min storebror och jag är din lillasyster som behöver dig att ta mig igenom livet.. Jag orkar inte vara den som är förstörd, jag vill inte. Jag vill bara kunna gå in i ditt rum och krama dig!! Jag behöver dig eric, snälla..

Är det meningen att jag ska gå igenom hela resten av mitt liv utan min storebror, utan dig eric? Hur jävla genomtänkt är det då? Jag fungerar inte utan dig, allt är fel utan dig. Jag behöver dig, Mamma kan inte andas utan dig, pappa är inte sig själv utan dig, han fungerar inte som han ska utan dig. Han behöver dig, mamma behöver dig, vi behöver dig.

Eric, jag vill inte längre.. Snälla bara kom hem nu!!
Jag är inte sara utan dig, det vet du.. Jag blev född som lillasyster för en anledning, för jag behöver någon vid min sida genom livet. Jag vill inte gå igenom allt i livet utan dig. Jag vill inte, jag vill verkligen inte eric.

Min, bara min storebror.

Just ikväll saknar jag dig något äckligt jävla mycket.




No one can find the rewind button

okej, nu ska jag vara ärlig för det var jävligt länge sedan sist.
Jag mår riktigt jävla skit. Och det sjukaste är att jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör ont, det bara gör riktigt ont. Det känns meningslöst, det känns onödigt, jobbigt, ja det mesta av allt det där vanliga som jag har gått igenom förut. Men det är annorlunda nu, innan kände jag när jag grät för Eric. När jag gråter nu har jag ingen aning för vad. Eller jag har mina aningar, men vad är det lixom? Jag kan inte skilja på mina känslor och det är väldigt frustrerande kan jag meddela.

Just nu längtar jag härifrån, få komma bort. Släppa alla måsten. Men på nåt sätt kan jag inte göra det nu. Det är något som håller mig kvar denna gången, håller mig kvar och fortsätter kämpa. Betyder det att jag har kommit någonstans eller har jag bara blivit bättre på att trycka undan känslan? Jag vet faktiskt inte. Jag vet ingenting.
Innan satt jag och funderade lite för mig själv, kom på mig själv med tankar som att jag verkligen inte är lycklig, inte ens lite. Varje dag är en kamp just nu. En kamp mot det svarta och mörka mig, jag försöker hela tiden strida mot känslan. Men varje gång jag stannar, även om det bara är en liten stund så kommer det ifatt mig, trycker ner mig till en nivå jag önskar inte fanns. Jag antar att det är därför jag inte skriver längre. Jag vill varken visa för andra eller för mig själv att jag mår dålig. Det blir på riktigt då på något sätt. Jag vet när jag mådde bra sist. Jag vet när jag hade den där känslan av lycka.

Du, bara du.

So cradle your head in your hands
And breathe, just breathe
Oh breathe, just breathe

är det lättare att falla med ena foten utanför?



Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur


Syskongrupp

Jag vet inte riktigt vad det är för folk som går in här och läser men eftersom det börjar krisa lite så skriver jag det här.

Jag går i trean på gymnasiet och ska därför göra ett projektarbete. Som projektarbete har jag valt att skapa en grupp för personer som förlorat syskon eftersom jag anser att det finns alldeles för lite hjälp. Meningen är att vi ska träffas i gruppen ett antal gånger, och kanske fortsätta sedan när mitt PA är över, och dels prata och hjälpa varandra på så sätt. Dock har jag sagt att det är inte tvunget att prata utan man kan komma och bara lyssna också om man tycker att det är jobbigt att prata om det men vill gärna lyssna på andra.

Har du förlorat ett syskon och vill vara med i min grupp eller känner någon som vill så kontakta mig snarast så kommer jag med mer information senare. Gruppen ska startas nu i Januari så som sagt, kontakta mig så fort som möjligt :) Det räcker att maila eller skicka ett sms och säga att du vill vara med.

kontakta mig genom:
[email protected] eller 0730539918

Hoppas ni har det bra!
Kram Sara


Med ena foten utanför

Livet börjar rulla på ordentligt nu..
Det enda som saknas är du.
Hela tiden saknas något.
Du.
Storebror du är så otroligt saknad.


italien 04

Jag saknar ditt underbara leende så otroligt mycket.
Om jag ändå kunde få se det igen..Längtar !


Långa nätter

Innan idag, mitt mellan mitt skrivande på psykologi hemtentan, gick jag in på Hannas blogg som också har förlorat en storebror, vid nästan exakt samma tidpunkt som oss. Det skiljer en vecka ungefär. Så när jag läste såg jag "… I torsdags var det 25 månader." och fastnade med blicken på 25 månader. Har det verkligen gått hela 25 månader tänkte jag för mig själv..Jag kom på mig själv med att ha slutat räkna månaderna som numera är år.. Jag kommer så väl ihåg när jag först räknade dagarna, sen veckorna som blev till månader.. Som nu blivit år. Det är helt oförståeligt för mig. När jag tittade på siffran 25 tänkte jag också på hur länge det var, men om jag kopplar ihop det med att det gått så länge sedan erics död så är plötsligt 25 månader igenting. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit "Det känns som igår samtidigt som det känns en evighet sen jag såg, hörde eller pratade med Eric.", men det är så det är.. På något konstigt sätt.

En anna sak som jag pratade med mamma idag om var att jag fortfarande vaknar på nätterna med handen letandes runt min hals. Letandes efter Eric halsband som jag näst intill har haft på mig varje dag sedan olyckan. Ett halsband som har blivit min viktigaste ägodel. Jag vet inte vad jag skulle göra om det försvann. Jag vet inte heller hur många gånger jag vaknat panikslagen när jag inte kännt halsbandet runt halsen. Ibland handlar det bara om att jag inte "hittar det", men ibland är det också att jag har lagt ifrån mig det t.ex. om jag duschar och sen inte tagit på mig det innan jag ska sova. och det kan ta ganska många sekunder innan jag kommer på vart jag lagt det och dem sekunderna är inte trevliga, panik rent ut sagt.
Tänk hur en sak kan komma att betyda så mycket. Fast som mamma sa, det är egentligen inte så konstigt. Det är ju Erics halsband, han har haft det på sig, levt med det och t.o.m. under olyckan hade han det på sig. Det är Erics halsband..


Erics halsband med en ängel.

Jag älskar dig Eric.
25 månader, 3 veckor och 5 dagar utan dig.

Jag kan inte skilja på

Melissa Horn kan vara bäst just nu.
Det enda som spelas om och om igen på min spotify.

Det är mycket tankar i mitt huvud nu, och jag kämpar för att reda ut dom och tolka dem. Men det går sådär för tillfället.. Mest av allt skulle jag behöva stänga inne mig i mitt rum i en vecka, men jag kan inte det.. Det är bara en vecka kvar till höstlov. Jag försöker mig på nya saker..

Det är dags att tänka efter och jag vill inte följa med.





Du är bäst.

Svar

till anonym:
Jag väljer att svara till dig här, dels för att jag har alldeles för mycket att säga och dels för att jag tror det är flera som tycker som dig. Därför vill jag försöka förklara.
Jag hoppas att du inte tar illa upp, för det är inte så jag menar. Sen vill  jag också tacka för att du skrev, att du vågar skriva.

Jag är mycket väl medveten om det du skriver. Jag vet att eric inte hade velat att jag skulle vara ledsen eller att jag skulle skriva som jag gör.

men, ett stort men.
Du ska veta att jag vill inget hellre än att vara lycklig. Men det är inte lätt att vara det när en person du älskar fruktansvärt mycket inte längre finns kvar på denna jord med dig. Detta är inget jag bara kan låtsas att det inte har hänt, även om jag ofta jag gör det omedvetet, detta är något jag kommer leva med resten av mitt liv. Jag säger inte att jag inte kommer bli lycklig igen, det tvivlar jag inte på. Det är jag näst intill säker på att jag kommer bli så småningom, dock kommer jag föralltid ha ett hål i mitt hjärta som ingen kan fylla. Min brors plats.

men visst, jag kan förstå det du säger. Och jag kan säga att vissa dagar har jag riktigt dåligt samvete för att jag inte lever mitt liv fullt ut, ta vara på tiden, för erics skulle och för jag om någon vet hur skört livet är. Men andra dagar som känns bättre kan jag också ha dåligt samvete för att jag inte mår sämre än jag gör just i det tillfället, dåligt samvete att jag inte sörjer min älskade storebror. men jag vet också att jag inte kan tänka så. Jag ska inte ha dåligt samvete för att jag är kvar på denna jord.

Och jag vet inte om du förlorat någon i din närhet, men du säger att du vet att det gör fruktansvärt ont och ja, det är det minsta ordet för det. Jag skulle gärna vilja veta om du förlorat någon familjemedlem, för det är inte alltid lätt att förklara för någon som inte varit med om det själv, för kan man inte relatera med känslan och med smärtan kan man inte heller riktigt förstå vad jag säger. Och det är inget jag begär att man ska förstå, det enda jag vill är att man ska ha en viss förståelse för att mitt liv inte är så lätt många dagar.
Om du förlorat någon nära och du lever livet fullt ut och ser allt positivt så ser jag upp till dig, det är ingen lätt sak.

Det du säger med att jag ska ta vara på varje minut jag har här i mitt liv, att jag skulle tänka mig att jag var eric. Jag kan säga att jag önskar att jag kunde det, men jag kan inte det. Inte än. kanske kan jag lära mig det i framtiden. Men nu har det gått alldeles för kort tid för att jag ska kunna göra det. 2 år är ingenting, och ja jag säger "2 jävla år" för att även om inte varje dag har varit så, så har mycket av denna tiden varit ett helvete.
För att jag ska kunna gå vidare i mitt liv och ta vara på det som du säger så måste jag sörja nu, jag måste låta mig själv må dåligt och jag måste få säga att jag rent utav har hatat livet för att det har gjort såhär. Att livet är så fruktansvärt orättvist. För det är så jag känner. Och om jag inte får skriva eller säga det så förnekar jag det och släpper inte in känslorna. Om jag skulle göra detta skulle jag inte heller leva mitt liv fullt ut för då skulle jag leva i en lögn. En lögn som senare skulle hinna ifatt mig. Jag måste få sörja min bror. Hålet och saknaden efter honom är enormt stort.

Du säger också att jag ska acceptera det.
Jag säger såhär, jag vet inte hur du är. Men varken mitt hjärta eller hjärna kommer någonsin vilja acceptera att min storebror, mitt enda syskon, ligger begravd under jorden. Att min älskade storebror är död och borta från denna värld. Föralltid. Jag vet att om jag ska kunna gå vidare måste jag vara medveten om att han inte kommer tillbaka och kanske till och med acceptera det. Men det är så ingen lätt kamp, att accpetera det är inte lätt.


Misstolka inte detta nu, jag är absolut inte arg eller något liknande. Jag säger bara min åsikt och försöker förklara hur jag känner. Sen ska jag också säga att detta är ett ställe jag använder för att skriva av mig om just min sorg. För det är en bra terapi för mig. Det är ingen blogg där jag skriver om hela mitt liv, då skulle den innefatta väldigt, väldigt mycket mer. Och ja, jag mår dåligt. Jag säger det rätt ut, för det är sanningen. Men jag försöker leva mitt liv så bra det går i nuläget. Jag försöker klara av skolan på bästa sätt, jag har börjar simma igen och försöker ta mig upp till toppen igen, jag försöker få ordning på mitt liv. Men bara för att jag gör detta betyder det inte att jag mår bra helt plötsligt som andra kan tolka det som inte läser min blogg (som bara ser det dåliga), jag försöker bara att lära mig att leva med min sorg. Men det är inte lätt, det vill jag att du ska förstå. Och alla är vi olika, om du nu förlorat någon nära och kan nu leva livet fullt ut och är lycklig är jag väldigt glad för din skull, men jag känner väldigt tydligt att det är något jag inte är redo för än. Jag kan helt enkelt inte det än. Hur mycket jag än vill göra det för erics skull så kan jag inte det än. Jag är inte så stark.


Jag vill leva livet fullt ut, jag vill skrika av lycka. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer kunna det igen och det kommer jag sträva efter.



Tidigare inlägg
RSS 2.0