Alltid lillasyster, alltid storebror.
Klockan är 01.06.
Och jag är vaken. inget ovanligt, klockan är väldigt lite om man jämför.
Hörlurar med all sorters musik på.
som förmodligen snart kommer bytas till fin musik som får mig i bättre "skriv-mood" om jag känner mig själv rätt
-och där hände det ja. Första låten blev river flows in you.
Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, försöker skriva något antar jag. Vill så gärna skriva ett riktigt långt inlägg fullt med känslor. Har precis läst lite av mina gamla inlägg här i bloggen och jag kommer så väl ihåg att det kändes bara som fullt med nedkladdade ord på ett papper, helt huller om buller. Men sanningen är att det var när jag kände så som det blev som bäst. Det var då mina ord gjorde sig som bäst. Äkta. Jag försökte beskriva mina känslor samtidigt som tårar rullade ner för mina kinder. Äkta och "naket". Idag har jag svårare att beskriva mina känslor som jag då så gärna delade med mig av, det hjälpte ju mig. Jag mådde bra av att skriva av mig. Och jag är fruktansvärt glad att jag gjorde det. För idag, mer än 3 år senare, kan jag fortfarande gå tillbaka och se hur jag mådde bara några få månader efter erics olycka. Nu är det hopp med flera månader mellan inläggen.
Dags att försöka igen,
Låten Hallelujah spelas i lurarna.
spelades på erics begravning.
Mycket har hänt i mitt liv sen Eric dog. Men jag har ofta problem med att se vilket som hör till före och efter. Eller vissa saker är glasklara. Men många andra är suddiga precis som om dom inte betyder något. Det är egentligen en sån jävla klyscha, men tiden går fort. För fort ibland. Jag hinner inte med att sakna eric, samtidigt som jag ska vara 19 år och ta vara på livet som nybliven vuxen. I början av mina gamla inlägg skrev jag mycket om hur orättvist livet är som tog min brors liv precis när han skulle börja leva. Precis tagit studenten och hade hela livet framför sig. Nu är det jag som är där. Jag är 19 år och har precis tagit studenten och har hela livet framför mig. Eller har jag det? Tydligen kan jag inte vara så säker. Eric blev 19 år, 1 månad och 9 dagar. Jag är nu 19 år, 5 månader och några oviktiga dagar. Jag är alltså äldre än min egen storebror.. Så fel på så många olika sätt. På alla sätt. Jag kommer ihåg dagen då jag blev lika gammal som eric, enligt dagar med ett slående hjärta, en dag som jag fruktat länge. Vem vill bli äldre än sin egen storebror? Jo visst, när jag var en liten skitunge och inte visste bättre och tyckte livet var så fruktansvärt orättvist för att storebrossan fick vara uppe längre på kvällarna för att han var äldre. Men det är lite av en helt annan sak. Men när jag var en sån liten skitunge och gnällde om och om igen om detta stora problem sa min kära, kloka storebror något som kommer eka i mitt huvud för resten av mitt liv: "Vad du än gör, så kommer du aldrig bli äldre än mig..".
Och på många sätt är det så sant, du är 22 nu och jag är 19. Du är 3 år och 6 dagar äldre än mig, precis som vanligt.. Precis som vanligt.
Jag älskar dig eric, min storebror.
Och jag är vaken. inget ovanligt, klockan är väldigt lite om man jämför.
Hörlurar med all sorters musik på.
som förmodligen snart kommer bytas till fin musik som får mig i bättre "skriv-mood" om jag känner mig själv rätt
-och där hände det ja. Första låten blev river flows in you.
Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, försöker skriva något antar jag. Vill så gärna skriva ett riktigt långt inlägg fullt med känslor. Har precis läst lite av mina gamla inlägg här i bloggen och jag kommer så väl ihåg att det kändes bara som fullt med nedkladdade ord på ett papper, helt huller om buller. Men sanningen är att det var när jag kände så som det blev som bäst. Det var då mina ord gjorde sig som bäst. Äkta. Jag försökte beskriva mina känslor samtidigt som tårar rullade ner för mina kinder. Äkta och "naket". Idag har jag svårare att beskriva mina känslor som jag då så gärna delade med mig av, det hjälpte ju mig. Jag mådde bra av att skriva av mig. Och jag är fruktansvärt glad att jag gjorde det. För idag, mer än 3 år senare, kan jag fortfarande gå tillbaka och se hur jag mådde bara några få månader efter erics olycka. Nu är det hopp med flera månader mellan inläggen.
Dags att försöka igen,
Låten Hallelujah spelas i lurarna.
spelades på erics begravning.
Mycket har hänt i mitt liv sen Eric dog. Men jag har ofta problem med att se vilket som hör till före och efter. Eller vissa saker är glasklara. Men många andra är suddiga precis som om dom inte betyder något. Det är egentligen en sån jävla klyscha, men tiden går fort. För fort ibland. Jag hinner inte med att sakna eric, samtidigt som jag ska vara 19 år och ta vara på livet som nybliven vuxen. I början av mina gamla inlägg skrev jag mycket om hur orättvist livet är som tog min brors liv precis när han skulle börja leva. Precis tagit studenten och hade hela livet framför sig. Nu är det jag som är där. Jag är 19 år och har precis tagit studenten och har hela livet framför mig. Eller har jag det? Tydligen kan jag inte vara så säker. Eric blev 19 år, 1 månad och 9 dagar. Jag är nu 19 år, 5 månader och några oviktiga dagar. Jag är alltså äldre än min egen storebror.. Så fel på så många olika sätt. På alla sätt. Jag kommer ihåg dagen då jag blev lika gammal som eric, enligt dagar med ett slående hjärta, en dag som jag fruktat länge. Vem vill bli äldre än sin egen storebror? Jo visst, när jag var en liten skitunge och inte visste bättre och tyckte livet var så fruktansvärt orättvist för att storebrossan fick vara uppe längre på kvällarna för att han var äldre. Men det är lite av en helt annan sak. Men när jag var en sån liten skitunge och gnällde om och om igen om detta stora problem sa min kära, kloka storebror något som kommer eka i mitt huvud för resten av mitt liv: "Vad du än gör, så kommer du aldrig bli äldre än mig..".
Och på många sätt är det så sant, du är 22 nu och jag är 19. Du är 3 år och 6 dagar äldre än mig, precis som vanligt.. Precis som vanligt.
Jag älskar dig eric, min storebror.
allt det där jag borde ha sagt
Screaming Hallelujah
Okej, nytt år- nytt liv. Är det inte så man säger? Spela roll. Jag är i ett stadie i mitt liv där jag fakiskt börjar må bra igen. Och för att försätta ta steg framåt och inte massa steg bakåt om och om igen så är det en del saker jag måste ta tag i. Ja, jag vet att jag kommer att falla baklänges då och då, men jag är trött på att bara gå baklänges och noll steg framåt. Det är fan på tiden nu. Och jag börjar få mer och mer ork, vilket gör att jag förmodligen faktiskt kan genomföra detta. Jag sitter nu och bara skriver precis det jag känner, så jävla skönt. Orden bara trillar fram genom fingrarna. Precis som jag vill ha det. Precis som jag alltid skrev innan. Precis som det ska va.
Samtidigt som jag sitter och skriver detta så får jag en liten, liten klump i magen som försöker att hindra mig att skriva. Så jävla fjantigt men sant- jag har tappat tron på mig själv och inte litat på mig själv över huvud taget. Något som är fruktansvärt frustrerande. Dags att börja vara den man är kanske.
Dags att göra allt det där som jag vill.
Samtidigt som jag sitter och skriver detta så får jag en liten, liten klump i magen som försöker att hindra mig att skriva. Så jävla fjantigt men sant- jag har tappat tron på mig själv och inte litat på mig själv över huvud taget. Något som är fruktansvärt frustrerande. Dags att börja vara den man är kanske.
Dags att göra allt det där som jag vill.
