Sara Lind

Det finns så mycket som jag skulle vilja berätta. Så mycket som mitt hjärta vill visa.
Men jag har fortfarande inte fått någon ordning på detta känslokaos. Det har gått lite mer än fyra och ett halvt år och det skrämmer mig fortfarande när jag tänker på hur lång tid som faktiskt har gått sedan jag träffade min storebror senast. Och det gör så ont i mitt hjärta när jag läser min gamla inlägg här om eric som jag skrev i början. Jag kommer så väl ihåg denna fruktansvärda smärta som tog över mig i vissa stunder. Det är en smärta man inte glömmer.
Smärtan är kvar, eftersom eric inte är tillbaka. Smärtan kommer förmodligen aldrig försvinna, det är väl något jag mer och mer förstår. Men smärtan är inte likadan längre, den är inte lika intensiv längre. Den tar inte över mig eller den styr mig inte längre. Det är jag som styr den. Oftast iallafall. Ibland lurar den mig och jävlas precis som den gjorde så ofta förut och då förlorade jag varje strid. Nu är det annorlunda. Nu kan jag till mestadels leva som en "normal" människa, vad nu en normal människa är för något. Jag kan fungera i samhället som jag ska, oftast. Jag lär mig fortfarande. När man förlorar en av sin närmsta förlorar man även sig själv. Du känner inte igen dig själv och du undrar varför du reagerar som du gör hela tiden, det är som om det är någon annan som styr dina känslor och dina handlingar. Du kan i ena stunden stå och skrika på alla i din närhet och i nästa undra vad som precis hände och varför du gjorde så. Det tar lång tid att återfå kontrollen över sig själv igen. Det har gått fyra och ett halvt år sedan min storebror dog i en bilolycka och jag har en lång bit kvar att vandra för att hitta mig själv igen.
Ha tålamod med den som är i sorg.

Sitter i soffan med mamma, har precis ätit lite mackor och druckit te. Sitter egentligen mer eller mindre och väntar på att klockan ska gå, bli kväll.. Även om hela denna dagen är en skit dag så är det kvällen som betyder. Det är kvällen som olyckan hände och det är kvällen jag relaterar alla känslor till..

Sjätte september innebär att ännu ett år har gått. Fyra år.. Ofta när någon frågar hur lång tid det har gått och jag automatiskt svarar 'snart fyra år', så tänker jag nästan aldrig på var orden egentligen innebär. Och jag kan tänka mig att många tänker att det har gått lång tid nu. Fyra år är lång tid ändå. Men för mig, för oss, erics närmsta så är fyra år inte fyra år. Det är därför jag har svårt att sätta ord på vad jag tycker om att det har gått fyra år. Försöker komma på hur jag ska förklara hur det känns, men kommer bara tillbaka till orden som 'ofattbart eller 'jag kan inte förstå det, jag vill inte förstå det. Allt det där sägs så många gånger just för att det är faktiskt precis så. Enligt min mening så skulle människans hjärta och hjärna aldrig klara av att faktiskt förstå en sådan sak. Att en människa du delat så många minnen med, att en människa som du älskar obeskrivligt mycket aldrig kommer tillbaka. Just av dessa anledningar kan jag inte heller förklara hur jag känner om att det har gått fyra år.
Jag skulle kunna försöka ge mig på att förklara hur jag känner mig just nu eller om just den här dagen, årsdagen till erics olycka, men det är ingen lätt uppgift. Och jag sitter och skriver nu och tycker det är fruktansvärt skönt. Jag har inte gjort det på riktigt länge och mamma frågade precis 'vad skriver du om, pennan glöder ju. Just för att jag inte gjort det här på så länge så litar jag inte riktigt på förmågan om att skriva mina känslor precis som jag gjorde så ofta förut.

Förra året kom jag ihåg om hur jag kände i hela kroppen och hela jag kände att det var den sjätte september. Skrev nog om det också. Idag när jag vaknade var det inte samma känsla, vilket kändes konstigt till en början men släppte den tanken ganska fort. Så jag gick ner och åt frukost sen satte jag och mamma oss i bilen för att åka till ullared. Mamma ville göra någonting idag och inte bara sitta hemma och glo in i väggen. Jag kände likadant, och eftersom jag inte vill träffa några människor denna dag då jag har svårt att spela något jag inte känner så kändes det som en utmärkt idé. På vägen ville mamma bara stanna uppe hos eric först, efter att vi varit där och vi satt oss i bilen igen och kört kanske fem minuter så fick jag en känsla av att all luft bara slogs rätt ur mig, som om jag fick ett jätte slag i magen och hela jag blev helt trött. Och där hade vi de ja tänkte jag för mig själv. Det är svårt att förklara det eller hur det faktiskt kan vara så men det känns, och jävlar var det känns, överallt att det är den sjätte september idag. I hjärtat, i huvudet, i kroppen. Eric, fy fan vad jag saknar dig!

Klockan börjar närma sig tio, börjar närma sig klockslaget då ditt hjärta stannade. Så mamma och jag ska snart ge oss iväg. Förmodligen först upp till kyrkogården sen till olycksplatsen. Som jag sagt så många gånger förut så känner jag så mycket mer till olycksplatsen och har gjort enda från början. Vi ska tända marschaller vid vägkanten som dom andra åren. Känns bra på något sätt. Dom brinner för eric.

Brossan, jag hoppas du har förstått efter alla gånger som jag sagt det nu, Jag älskar dig! Du är bäst.
/ Lillsyrran

Klockan är 01.06.
Och jag är vaken. inget ovanligt, klockan är väldigt lite om man jämför.
Hörlurar med all sorters musik på.
som förmodligen snart kommer bytas till fin musik som får mig i bättre "skriv-mood" om jag känner mig själv rätt
-och där hände det ja. Första låten blev river flows in you.
Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, försöker skriva något antar jag. Vill så gärna skriva ett riktigt långt inlägg fullt med känslor. Har precis läst lite av mina gamla inlägg här i bloggen och jag kommer så väl ihåg att det kändes bara som fullt med nedkladdade ord på ett papper, helt huller om buller. Men sanningen är att det var när jag kände så som det blev som bäst. Det var då mina ord gjorde sig som bäst. Äkta. Jag försökte beskriva mina känslor samtidigt som tårar rullade ner för mina kinder. Äkta och "naket". Idag har jag svårare att beskriva mina känslor som jag då så gärna delade med mig av, det hjälpte ju mig. Jag mådde bra av att skriva av mig. Och jag är fruktansvärt glad att jag gjorde det. För idag, mer än 3 år senare, kan jag fortfarande gå tillbaka och se hur jag mådde bara några få månader efter erics olycka. Nu är det hopp med flera månader mellan inläggen.

Dags att försöka igen,
Låten Hallelujah spelas i lurarna.
spelades på erics begravning.

Mycket har hänt i mitt liv sen Eric dog. Men jag har ofta problem med att se vilket som hör till före och efter. Eller vissa saker är glasklara. Men många andra är suddiga precis som om dom inte betyder något. Det är egentligen en sån jävla klyscha, men tiden går fort. För fort ibland. Jag hinner inte med att sakna eric, samtidigt som jag ska vara 19 år och ta vara på livet som nybliven vuxen. I början av mina gamla inlägg skrev jag mycket om hur orättvist livet är som tog min brors liv precis när han skulle börja leva. Precis tagit studenten och hade hela livet framför sig. Nu är det jag som är där. Jag är 19 år och har precis tagit studenten och har hela livet framför mig. Eller har jag det? Tydligen kan jag inte vara så säker. Eric blev 19 år, 1 månad och 9 dagar. Jag är nu 19 år, 5 månader och några oviktiga dagar. Jag är alltså äldre än min egen storebror.. Så fel på så många olika sätt. På alla sätt. Jag kommer ihåg dagen då jag blev lika gammal som eric, enligt dagar med ett slående hjärta, en dag som jag fruktat länge. Vem vill bli äldre än sin egen storebror? Jo visst, när jag var en liten skitunge och inte visste bättre och tyckte livet var så fruktansvärt orättvist för att storebrossan fick vara uppe längre på kvällarna för att han var äldre. Men det är lite av en helt annan sak. Men när jag var en sån liten skitunge och gnällde om och om igen om detta stora problem sa min kära, kloka storebror något som kommer eka i mitt huvud för resten av mitt liv: "Vad du än gör, så kommer du aldrig bli äldre än mig..".
Och på många sätt är det så sant, du är 22 nu och jag är 19. Du är 3 år och 6 dagar äldre än mig, precis som vanligt.. Precis som vanligt.
Jag älskar dig eric, min storebror.

Okej, nytt år- nytt liv. Är det inte så man säger? Spela roll. Jag är i ett stadie i mitt liv där jag fakiskt börjar må bra igen. Och för att försätta ta steg framåt och inte massa steg bakåt om och om igen så är det en del saker jag måste ta tag i. Ja, jag vet att jag kommer att falla baklänges då och då, men jag är trött på att bara gå baklänges och noll steg framåt. Det är fan på tiden nu. Och jag börjar få mer och mer ork, vilket gör att jag förmodligen faktiskt kan genomföra detta. Jag sitter nu och bara skriver precis det jag känner, så jävla skönt. Orden bara trillar fram genom fingrarna. Precis som jag vill ha det. Precis som jag alltid skrev innan. Precis som det ska va.

Samtidigt som jag sitter och skriver detta så får jag en liten, liten klump i magen som försöker att hindra mig att skriva. Så jävla fjantigt men sant- jag har tappat tron på mig själv och inte litat på mig själv över huvud taget. Något som är fruktansvärt frustrerande. Dags att börja vara den man är kanske.
Dags att göra allt det där som jag vill.

Det finns en dag om året som jag inte bara kan vara normal. En dag om året som jag inte bryr mig vad andra tycker över huvud taget. En dag om året som all min tankekraft går till bara eric och inget annat. Inget annat betyder.
Och det är den sjätte september. En dag som för mig aldrig kommer bara bli en dag som går förbi obemärkt. En dag då bara eric, min storebror existerar för mig.

Det spelar ingen roll hur jag kände mig dagen innan, idag när jag vaknade kände jag direkt att det var den sjätte september. Eric dog för 3 år sen idag. 3 år, det är helt sjukt att det har gått så lång tid. När jag tänker på saker som hänt dessa tre åren så känns dom urgamla jämfört med dagen för tre år sen. Att allt det hänt efter olyckan får jag alltid tänka efter för att förstå. Dagen känns fortfarande som igår och minnena från natten/dagen är betydligt mer tydliga än allt annat som hänt efter.
Jag vill inte och kan inte inse att eric inte kommer hem igen. Eller att jag aldrig kommer träffa honom igen. Det funkar inte lixom. Det är ju min storebror vi snackar om, en människa jag tillbringat nästintill varje dag med fram till mitt 16:e år. Nej, det funkar inte. Jävla skit.
Jag vill så jävla gärna bara kunna gå in på ditt rum och krama dig just nu. Eller bara få se dig. Höra dig säga något. Det finns inget som jag hellre vill. Jag vet inte hur många gånger jag har drömt då jag trott att du varit död och känt precis som jag gör varje dag här i verkligenheten, men sen har du vaknat igen, levt! varit levande! gett mig ett leende och varm kram! den känslan, även om den varit i en dröm, har varit så otroligt verklig. Och helt underbar. Går inte att beskriva lyckan som känns så verklig i drömmen. Tårarna bara sprutar, precis som i verkligheten, bara av lycka istället. Tänk om jag kunde få göra det. Få gråta av lycka igen.
Eric, det finns ingen som någonsin kommer kunna ta din plats. Du är och kommer alltid vara min storebror. Och jag tror på att du fortfarande håller koll på mig precis som du gjorde när du var här på jorden med mig och oss. En riktig storebror är du. Precis som en storebror ska vara. Därför jag tjurade på dig förmodligen, tyckte jag skulle få göra vad jag ville. Men skulle ha lyssnat på min kloka storebror. Fy fasen vad underbar storebror jag har. Och ja jag säger har, därför för mig kommer jag alltid ha en storebror.
Min storebror, bara min, Eric Lind.




Jag älskar dig!
/ Lillasyster

Grattis älskade storebror på 22 års dagen!
Älskar dig ♥/ din lillasyster

Ännu en natt i sängen med datorn i knät med fin musik i lurarna och tårarna nära. Hur många gånger har jag inte gjort det dom senaste, snart, 3 åren? För många för att ens tänka på.. Efter en natthelg med jobb är jag nu trött och då också som på beställning känslosam. Jag är riktigt trött men har för mycket tankar för att kunna somna. Tårarna ligger innanför ögonlocken och lurar, väntar på något som ska tvinga ut dom. Inte alltid det är något som gör det så då lägger det sig i mellangärdet istället och får mig att må illa.
Jag vet att jag kommer må bättre igen när jag har sovit igen timmarna, men just nu känns det så onödigt och meningslöst.. Men jag faller inte lika djupt längre, jag märker skillnad. Jag har börjat kunna kontrollera dessa stunder, kontrollera mina känslor och mina handlingar, vilket var helt omöjligt förut. Allt bara skrek förut, varenda kroppsdel skrek och min själ ville lämna min kropp. Jag kunde inte kontrollera mina tårar som bara sprutade och jag kunde inte kontrollera vad jag sa eller vad jag gjorde. Det var som om jag var någon annan person.
Ibland kan jag faktiskt längta efter en sådan stund då allt bara försvinner ur mig, snabbt och dramatiskt dock inte smärtfritt. Bara för att få vara okontrollerad och få ut det på riktigt en gång. Även om jag är glad för att kunna kontrollera det nu så vill jag bara skrika ut de någon gång också, för att riktigt få ut det. Det känns alltid så bra efteråt på något sätt, oftast iallafall.

Sådär kan det gå när man gråter och skriver samtidigt. Syftar på inlägget under. Det var länge sen jag gjorde så, verkligen grät av saknaden av eric och bara skrev precis det jag tänkte. Och det är det jag vill göra, jag mår bra av att skriva. Jag har många liknande i arkivet som jag inte publicerat. Jag vet inte varför, men det känns så bra att skriva i just det tillfället när man mår som sämst. Det är som om jag får ut det på något sätt, samtidigt som det får mig att gråta mer för jag har känslorna i ord framför mig, även om jag nästan aldrig lyckas beskriva känslorna rätt. Det går inte.. Men det är lite av en befrielse, som om orden ligger där inne och skaver och väntar på att få komma ut på något sätt..

Eric, jag vill inte göra det här.. Jag vill inte leva ett liv utan dig, du vet att jag har alltid behövt dig. Jag behöver dig nu. DU är min storebror och jag är din lillasyster som behöver dig att ta mig igenom livet.. Jag orkar inte vara den som är förstörd, jag vill inte. Jag vill bara kunna gå in i ditt rum och krama dig!! Jag behöver dig eric, snälla..

Är det meningen att jag ska gå igenom hela resten av mitt liv utan min storebror, utan dig eric? Hur jävla genomtänkt är det då? Jag fungerar inte utan dig, allt är fel utan dig. Jag behöver dig, Mamma kan inte andas utan dig, pappa är inte sig själv utan dig, han fungerar inte som han ska utan dig. Han behöver dig, mamma behöver dig, vi behöver dig.

Eric, jag vill inte längre.. Snälla bara kom hem nu!!
Jag är inte sara utan dig, det vet du.. Jag blev född som lillasyster för en anledning, för jag behöver någon vid min sida genom livet. Jag vill inte gå igenom allt i livet utan dig. Jag vill inte, jag vill verkligen inte eric.

Just ikväll saknar jag dig något äckligt jävla mycket.

okej, nu ska jag vara ärlig för det var jävligt länge sedan sist.
Jag mår riktigt jävla skit. Och det sjukaste är att jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör ont, det bara gör riktigt ont. Det känns meningslöst, det känns onödigt, jobbigt, ja det mesta av allt det där vanliga som jag har gått igenom förut. Men det är annorlunda nu, innan kände jag när jag grät för Eric. När jag gråter nu har jag ingen aning för vad. Eller jag har mina aningar, men vad är det lixom? Jag kan inte skilja på mina känslor och det är väldigt frustrerande kan jag meddela.

Just nu längtar jag härifrån, få komma bort. Släppa alla måsten. Men på nåt sätt kan jag inte göra det nu. Det är något som håller mig kvar denna gången, håller mig kvar och fortsätter kämpa. Betyder det att jag har kommit någonstans eller har jag bara blivit bättre på att trycka undan känslan? Jag vet faktiskt inte. Jag vet ingenting.
Innan satt jag och funderade lite för mig själv, kom på mig själv med tankar som att jag verkligen inte är lycklig, inte ens lite. Varje dag är en kamp just nu. En kamp mot det svarta och mörka mig, jag försöker hela tiden strida mot känslan. Men varje gång jag stannar, även om det bara är en liten stund så kommer det ifatt mig, trycker ner mig till en nivå jag önskar inte fanns. Jag antar att det är därför jag inte skriver längre. Jag vill varken visa för andra eller för mig själv att jag mår dålig. Det blir på riktigt då på något sätt. Jag vet när jag mådde bra sist. Jag vet när jag hade den där känslan av lycka.