Sara Lind

Nä fan asså det har går inte, Jag saknar simningen något enormt mycket! Varför kan jag inte vara såhär sugen på att lyckas när jag väl är i den jävla bassängen och tränar?!

JSM pågår just nu i Södertälje. Undra ifall mina jsm-kval tider har gått ut? Aja iallafall, jag gick in på sidan för att kolla lite reslutat och så. Då såg jag massa bilder och kände direkt att jag ville vara där! Blir så himla trött på mig själv ibland. Sen blir jag så jävla arg på den jävla olyckan, varför var den tvungen och hända?! Hösten 2007 var den första gången då jag verkligen hade bestämt mig för att satsa på simningen. sen går hela livet och bara skiter sig och då även simningen. Sedan dess har jag inte kunnat träna regelbundet mer än kanske en månad sen inte tränat mer än bara i skolan. Det har snart gått 17 månader sen den där dagen jag hatar hösten 2007 och jag har flera gånger sagt att jag ska börja träna igen. Men jag har aldrig gjort det. Jag vet att jag har mer att ge. Jag vill veta hur långt jag kan komma. Och jag börjar känna mig lite pressad nu, för jag fyller 18 i år och när jag slutet gymnasiet tror jag att jag kommer sluta med simningen om det inte går riktigt bra. Och det tar mer än en månad att träna upp sig.. jag är rädd att om jag inte gör detta nu kommer jag ångra mig för resten av mitt liv.. Jag kan inte sluta, jag har haft tankarna men sen kommer jag alltid till dom här tankarna jag har nu. Känslan när man står på pallen; hur adrenalinet pumpar, hur skönt det är attt komma i mål efter ett bra lopp. Fan. En fråga jag ställer mig själv hela tiden är kommer jag orka? Jag har blivit så annorlunda sen olyckan, jag vet att jag kan klara några veckor, sen sjunker jag ner i hålet igen. Hur ska jag klara det då? Äsch, jag måste bestämma mig. Nåt jag lärt mig av simningen så är viljan nästan allt!

♥

Idag är jag trött,seg och allmänt tjurig.
Därför tar vi en bra låt;





Någon som har lust att ge mig lite ork så tackar jag inte nej! (:
♥

När jag såg vilket datum det var idag, 22 januari, slog det mig att det är 16 månader sen Erics begravning.. 16 månader sen jag senast såg den kropp jag alltid kallat min bror. Jag tror på att hans själ är någon annan stans nu. Jag tror på det för jag måste tro på det, jag måste tro på att jag ska få träffa min bror igen när det är min tur att gå "till nästa steg". Erics begravning är den dagen jag kommer ihåg mest av från hela hösten 2007, resten är helt suddig. Jag är glad att jag kommer ihåg den dagen så väl, även om det gör ont är det otroligt viktig pga många anledningar. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om hela den dagen nu men jag orkar inte idag, känner inte alls för det så istället visar jag några bilder.

22 September 2007
Öja kryka och Öjaby kyrkogård








Erics vänner som bar kistan.




Emma som sjöng helt underbart både i kyrkan och på gravsättningen.

Öjabys kyrkogård är väldigt vacker, från Erics grav ser man sjön.

♥

Söta elefanter eller hur^^

Åh, satt och tittade på lite bilder från Thailand och även om det inte var alls länge sen jag kom hem längtar jag tillbaka! Så himla underbart är det där! Du ser ju själv på mittersta bilden hur underbart det ser ut :) Nu har jag iallafall Turkiet att se fram emot i slutet av sommaren, ska bli så otroligt kul med tjejerna!

Nu är det massa plugg som gäller, Puss puss!

Jag sitter just nu och pluggar lite, tänkte precis ta en paus när jag kom och tänka på Eric, som så många andra gånger men denna gången handlade det om hans gravplats. Att jag inte har varit där på jätte länge, kanske inte på två månader, eller kanske mer.. jag kommer inte ens ihåg när jag var där sist! Detta har jag tänkt på rätt mycket senaste tiden, jag har velat gå dit men jag har inte gjort det. Erics gravplats har aldrig varit något ställe som jag verkligen känner att jag vill gå till, jag känner inte hans närvaro där mer än någon annan stans. Jag saknar honom och tänker på honom lika mycket hemma eller någon annan stans som om jag vore på hans gravplats. Men samtidigt som jag vet det får jag nästan dåligt samvete av att jag inte går dit, jag vet att det är dumt att tänka så, men jag kan inte hjälpa det. Jag tänker ibland att "tänk om han ser att jag inte är på hans gravplats alls ofta? tänk om han tror att jag saknar han mindre för det?". Det gör ont i hela mig av bara tanken på om han skulle tro att jag inte saknade honom, för det är så FEL! Jag saknar honom varje dag, hela tiden. Hela tiden fattas han vår familj. Jag hatar att vara 3, det är ojämt och dumt. Alltid en plats ledig vid matbordet, alltid jag som sitter själv i baksätet i bilen när vi ska någonstans osv osv.. Jag har inte varit arg på länge men nu blev jag arg. Arg för att livet är så jävla orättvist och fel. Hur fan kan världens finaste människa bli berövad på livet bara sådär?! endast 19 år gammal..Eric hade hela livet framför sig, nyss tagit studenten och precis påväg in i vuxenlivet. När jag tänker tillbaka kommer jag så väl ihåg hur lyckliga hela familjen var pch sen plötsligt kommer den 6 september och förändrar våra liv föralltid. Ett hål i våra hjärtan som aldrig skulle kunna fyllas igen.. aldrig.. Det går inte att ersätta ett förlorat syskon, jag om någon vet. Du kan fylla ditt hjärta med kärlek, men inte helt, för det kommer alltid vara en del av hjärtat som inte går att röra, ett hål, sorg. Ett tomrum av saknad, längtan och smärta. Den delen kan ingen röra, bara en person, min egna bror. Bara om Eric själv kom tillbaka till detta liv skulle det hålet kunna fyllas igen. Men det är omöjligt, hur mycket jag än hatar det så är det så. Eric kommer inte tillbaka, han är borta föralltid... Min älskade storebror kommer aldrig hem igen..
Jag älskar dig Eric, om jag ändå kunde säga det till dig.. ♥


Denna är ritad av en thailändare, vi gav han två olika bilder på mig och Eric och sen satte han ihop dem.
Visst blev det bra?

Om du har syskon, visa dem hur mycket du älskar dem. Gör det medan du har chansen, jag gjorde det aldrig. Något jag kommer få ångra för resten av mitt liv. Jag tog Eric för givet, jag trodde vi hade hela livet på oss tillsammans. Men det hade vi inte, kanske har inte du och ditt/dina syskon heller det. Självklart hoppas jag innerligt att något sådant här inte händer någon annan, det är en smärta jag aldrig skulle önska någon annan.. det jag säger är bara att ta ingen för givet.
Carpe Diem.

Så, då var dem två första skoldagarna på vårterminen avklarade. och jag är helt slut.. dem första veckorna här nu är det dessutom massa plugg, och jag ligger efter massa, det blev inte så mkt gjort på lovet kan jag ju säga. Noll motivation till plugg. Men men, livet går vidare och man får se det positiva, typ som att det är helg nu! hur gytt som helst, OCH en resa till Alanya, Turkiet, är bokad i augusti med brudarna! Det ser man verkligen framemot! Men det är som sagt i augusti så det är ett tag till, men fy tusen vad kul det kommer bli :) Nu gäller det bara att börja jobba och skaffa lite pengar, någon som har ett jobb till mig ? Egentligen är jag väl inget stort fan av turkiet om jag ska erkänna, vet inte varför bara känner så. Men nu hade tjejerna hittat en billig resa och jag tror det kommer bli jätte bra. (y)
Vad resten av helgen kommer att bestå av återstå att se, kanske blir det fest imorgon :) Nu ska jag iallafall titta på ett avsnitt av Gossip girl, sen blir det nog till att nana lite.


Havet i Thailand, helt underbart!


Kan ju ge er ett musik tips när vi ändå är i farten: Erik Hassle-hurtful

Puss och kram, ha en bra helg ♥



It has only been a couple of weeks,
but it feels like forever.

Hon får mig att gråta, men fy fan vad bra bruden är asso. Helt galet.

Japp gott folk, nu var det 2009 också. nu är vi inne på mitt 18 år. Kan ju inte säga annat än att jag längtar till 18 års dagen, men den är ju inte förän 3 augusti så jag får vänta ett tag till, till skillnad från vissa andra som t.ex. chili som fyller år 3 januari, och då är det dags för årets första 18års fest ! Det ser vi fram emot :) Iaf, hur var er nyårsafton? Min var mycket trevlig, var först hemma hos Evelina och åt med brudarna sen var vi hemma hos emma där det blev lite fest :) Dock fick gårdagen mig att inse något ännu mer än vad jag redan visste innan... och ja, det gör lite ont.

Men nu ser vi framåt :) snart dags för fest igen som sagt. det återstår några dagar kvar på lovet, en vecka om man ska vara exakt. Och på den tiden måste jag plugga massa som jag missade när jag var i Thailand, inget jag ser fram emot men det måste göras. Tvivlar på om jag kommer hinna färdigt ens. men det märker vi, haha :) Wish me luck!

Puss och kram, och gott nytt år på er !