Sara Lind

Jag sitter och funderar på hur sjukt livet är, hur allt kan förändras på bara några sekunder. Hade Eric överlevt olyckan hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag, det är jag säker på. Jag var 16 år när eric dog. Mitt liv stannade när jag var 16 år. Jag skulle aldrig kunna beskriva hur det känns att förlora ett syskon. Det är helt omöjligt. Det är så sjukt mycket känslor. Och jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer bli "normal" igen. Det här är något som kommer vara med mig för resten av mitt liv och också påverka mitt liv på många olika sätt. och jag hatar det. Det är helt sjukt vad jag saknar mitt syskon, min storebror. Jag hatar att vara ensambarn här hemma. Alla syskon saker. Alla syskon saker som skulle hänt i framtiden. Det är så jävla sjukt. Att veta att du aldrig kommer hem igen, att veta att aldrig mer få träffa dig,skratta med dig, bråka med dig. röra dig, höra dig. Det gör så jävla förjävligt ont.

Vi gick från att vara en lycklig familj på fyra till tre förstörda personer på en natt. Morgonen den 7 september 2007 kommer jag aldrig glömma, även om jag önskar att jag kunde.
En morgon som började med att mamma kommer in, lägger sig jämte mig och berättar för mig att eric inte finns mer. Av ren chock och förvirring slänger jag på mig kläder och springer ner. Jag har ingen aning vad som pågick i mitt huvud när jag sprang ner men jag kommer väl ihåg att dem första tårarna kom när jag såg pappa stå och titta ut genom fönstret i köket. Utanför fönstret var en polisbil och två poliser. Vi blev skjutsade till sjukhuset, till akutavdelningen. Förvirringen, paniken, chocken och alla möjliga känslor i bilen var helt sjukt. Allt var bara så jävla sjukt. "Hur kunde detta hända?" Framme vid sjukhuset fick vi gå in i ett rum. Ett litet fyrkantigt rum med en säng, en sjukhussäng, mitt i.. med min bror. Min bror som såg sovande ut, sovande med ett litet leende på läpparna. Världens bästa bror,död.
Varför?