thailand
hejsan
Nu är jag i thailand, ´har varit det i några dagar nu.. Sjukt skönt är det här nere!! jättevarmt i både luften och vattnet, så gytt att bara ligga på stranden eller poolen hela dagarna och bara slappa. detta har jag längtat efter!
Mamma är tyvärr sjuk, stackarn har jätte jätte ont i halsen kan knappt prata eller äta..får hoppas det blir bättre snart så kanske vi ska åka och ta en shoppingtur nån dag :)
nu tänkte jag lägga mig lite på balkongen och läsa lite, njuta av värmen medans ni fryser där hemma i det gråa vädret mihi ;D eller har ni fått snö hemma ?
pusspuss ta hand om er ♥
Thailand
Nehe gott folk nu är det inte långt kvar tills jag åker ! :) Bara en dag kvar, och då har jag mycket att göra ^^ men det blir nog bra :) Ska bli så skönt att få vila upp mig.. behöver verkligen det. Jag är ändå på nåt konstigt sätt lite rädd för att åka, jag vet inte varför, låter nog väldigt konstigt, men ibland känns det som jag inte vet om jag vill..
Men jag tror det också blir bra :)
Jag har tänkt lite på det med, mamma har varit lite arg idag för hon hade typ varit på ett möte med hennes chef och försäkringskassan, alltså det handlade om att de ville att hon skulle börja jobba igen och dom ville bestämma när och sånt. Jag förstår min mamma fullkomligt när hon blir arg på dom, för herregud min mamma är ett vrak! Hon skulle aldrig klara av tusen ungar som springer runt och härjar( hon jobbar på dagis) nu, det krävs ju enormt tålamod för det. Sen så är allt så konstigt med, man kan säga saker till henne som hon glömt bort sen, eller som ikväll när Min moster och hennes man och min ena kusin var här och åt så hade mamma lagat två pajer och när hon skulle säga vad det var i hade hon glömt det. Hur ska dom kunna begära att hon ska jobba ? Då gjorde min mamma något som jag tycker är rätt, visst det kan uppfattas elakt men jag förstår mamma.. I slutet blev mamma så arg så hon visade en bild på Eric när han tog studenten och sa " här är min son när han tog studenten" och då blev det ju gulliga kommentarer och allt, och " jaa åhh jaa" sen drog mamma en annan bild och säger " det här är min son på sjukhuset" ( alltså en bild från när vi var där på första morgonen efter olyckan) " det här lever jag med varje dag" och hon från försäkringskassan blev helt ställd och visste inte vad hon skulle göra. fan vad stolt jag blev över morsan när hon sa så, dom borde för fan fatta att efter redan 3 månader kan man inte börja jobba efter att ha förlorat sin son! 3 månader är ingenting för oss, det känns som förra veckan för fan!! så rätt morsan !!
Att förlora en familjemedlem måste vara det värsta som finns.
Och jag förstår om många som ser mig i skolan osv blir förvirrade eftersom jag är, enligt mig, ganska sprallig och glad ändå.. Okej väldigt trött kanske men annars.. och sen skriver sååhär på kvällen, men jag kan inte förklara varför, mamma förklarar det bättre med det här med "masken" osv..
Aja dags att sova tror jag, upp klockan 6 imon, ska kolla på vöss som går lucia :) saknar simmarna <3
ha det bäst !
Puss♥
Men jag tror det också blir bra :)
Jag har tänkt lite på det med, mamma har varit lite arg idag för hon hade typ varit på ett möte med hennes chef och försäkringskassan, alltså det handlade om att de ville att hon skulle börja jobba igen och dom ville bestämma när och sånt. Jag förstår min mamma fullkomligt när hon blir arg på dom, för herregud min mamma är ett vrak! Hon skulle aldrig klara av tusen ungar som springer runt och härjar( hon jobbar på dagis) nu, det krävs ju enormt tålamod för det. Sen så är allt så konstigt med, man kan säga saker till henne som hon glömt bort sen, eller som ikväll när Min moster och hennes man och min ena kusin var här och åt så hade mamma lagat två pajer och när hon skulle säga vad det var i hade hon glömt det. Hur ska dom kunna begära att hon ska jobba ? Då gjorde min mamma något som jag tycker är rätt, visst det kan uppfattas elakt men jag förstår mamma.. I slutet blev mamma så arg så hon visade en bild på Eric när han tog studenten och sa " här är min son när han tog studenten" och då blev det ju gulliga kommentarer och allt, och " jaa åhh jaa" sen drog mamma en annan bild och säger " det här är min son på sjukhuset" ( alltså en bild från när vi var där på första morgonen efter olyckan) " det här lever jag med varje dag" och hon från försäkringskassan blev helt ställd och visste inte vad hon skulle göra. fan vad stolt jag blev över morsan när hon sa så, dom borde för fan fatta att efter redan 3 månader kan man inte börja jobba efter att ha förlorat sin son! 3 månader är ingenting för oss, det känns som förra veckan för fan!! så rätt morsan !!
Att förlora en familjemedlem måste vara det värsta som finns.
Och jag förstår om många som ser mig i skolan osv blir förvirrade eftersom jag är, enligt mig, ganska sprallig och glad ändå.. Okej väldigt trött kanske men annars.. och sen skriver sååhär på kvällen, men jag kan inte förklara varför, mamma förklarar det bättre med det här med "masken" osv..
Aja dags att sova tror jag, upp klockan 6 imon, ska kolla på vöss som går lucia :) saknar simmarna <3
ha det bäst !
Puss♥
Lite med tid..
Helloj,
Nu har jag inte skrivit här på några dagar, men jag har haft så lite tid. Innan helgen hade jag massa plugg, och i lördags åkte jag till min Faster med familj i göteborg och var där tills söndag. Sen idag har jag pluggat också, äntligen klar med hemtentan! :D så nu har jag inget mer plugg innan jag åker.. Jag åker ju till Thailand på torsdag :) ska bli sååå skönt ! kommer hem den 28:e..
Det var väldigt kul att åka upp till göteborg och hälsa på min söta kusin :) 3:åriga Gabriel, som dessutom ska få ett syskon snart, om typ en vecka, så när jag kommer hem från thailand hoppas jag på att jag har en kusin till :)
Vår släkt blir större, men hela tiden är det en som fattas.
Var på Sum-sim riks och kollade nån timme med, blev tyvärr inte alls länge för ja sov lite länge på morgonen och var tvungen att åka hem sen.. Så träffade viktor och så, 7 Månader tillsammans i söndags 9/12-07 .. Det blev tyvärr också bara sju månader.. Jag och viktor tog beslutet tillsammans att det var dags att släppa varandra nu. För flera anledningar. Men Jag Älska dig Viktor Larsson, och du är en av få som har en enorm plats i mitt hjärta <3 Och som kommer stanna där föralltid. För den lyckan du givit mig kan ingen mäta sig med,. Spanien med dig är fullt av minnen som kommer upp hela tiden, min sommar med dig var den absolut bäst. Det var du som visade mig var "vara kär på riktigt" var. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om dig men jag måste sova nu, klockan är halv ett och skola imorgon..
9/5-9/12-07 <3
Kanske inte världens bästa bild, men det är den senaste bilden på oss, :)
En gammal bild på oss.
aja dags att sova..
Puss ♥
Nu har jag inte skrivit här på några dagar, men jag har haft så lite tid. Innan helgen hade jag massa plugg, och i lördags åkte jag till min Faster med familj i göteborg och var där tills söndag. Sen idag har jag pluggat också, äntligen klar med hemtentan! :D så nu har jag inget mer plugg innan jag åker.. Jag åker ju till Thailand på torsdag :) ska bli sååå skönt ! kommer hem den 28:e..
Det var väldigt kul att åka upp till göteborg och hälsa på min söta kusin :) 3:åriga Gabriel, som dessutom ska få ett syskon snart, om typ en vecka, så när jag kommer hem från thailand hoppas jag på att jag har en kusin till :)
Vår släkt blir större, men hela tiden är det en som fattas.
Var på Sum-sim riks och kollade nån timme med, blev tyvärr inte alls länge för ja sov lite länge på morgonen och var tvungen att åka hem sen.. Så träffade viktor och så, 7 Månader tillsammans i söndags 9/12-07 .. Det blev tyvärr också bara sju månader.. Jag och viktor tog beslutet tillsammans att det var dags att släppa varandra nu. För flera anledningar. Men Jag Älska dig Viktor Larsson, och du är en av få som har en enorm plats i mitt hjärta <3 Och som kommer stanna där föralltid. För den lyckan du givit mig kan ingen mäta sig med,. Spanien med dig är fullt av minnen som kommer upp hela tiden, min sommar med dig var den absolut bäst. Det var du som visade mig var "vara kär på riktigt" var. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om dig men jag måste sova nu, klockan är halv ett och skola imorgon..
9/5-9/12-07 <3
Kanske inte världens bästa bild, men det är den senaste bilden på oss, :)
En gammal bild på oss.
aja dags att sova..
Puss ♥
6 december
Idag är det den 6 december, vilket innebär att det är 3 månader sen Min kära bror omkom i en bilolycka.
6 september - ett datum som både är älskat och hatat.
Älskat för de sista och fina minnerna med Eric.
Hatat för att Eric togs ifrån mig,oss och denna värld.
Klockan är snart över tolv och denna dag är snart slut och detta inlägget kommer nog inte vara klart förens efter tolv men jag har inte tagit mig tid att skriva tidigare därför blir det nu. Det var nu jag kände för att skriva, och mamma har sagt att jag bara ska skriva när jag känner för det.
Sitter på min stol som vanligt vid mitt gamla skrivbord med min nya dator.. Mjao..
Har precis kollat lite på begravningsfilmen, och såklart väcker det otroligt mycket känslor. Så där fick mascaran rinna ner lite för kinden..
Kommer ihåg när jag stod vid kistan, öppet lock, bara några minuter tills det skulle stängas för alltid. Jag sitter bredvid och lägger min hand på din bröstkorg. Den är stilla, rör sig inte upp och ner som den ska, varför andas du inte brossan? kom igen andas!! upp och ner med bröstkorgen. snälla !
fortfarande helt stilla ligger du..
Jag smeker försiktigt din kind, din kalla hårda kind. Flera gånger.
Jag ställer mig upp och kollar på dig, dina drag i ansiktet börjar försvinna, din näsa som jag också hade, likadana näsor hade vi definitivt. Den hade börjat bli smal. Ögonen hade börjat sjunka in, fler sår hade börjat synas.
Jag fick känslan, det är inte du som ligger där, det är ditt fysiska, men du har lämnat det nu. Du har börjat ett nytt liv nu, någon annanstans. För kvar i din kropp var du inte. Denna känslan gjorde mig lugn, för den gjorde att jag klarade av det jag fruktade mest- stänga locket föralltid. Jag klarade det, för jag visste att Du var inte där.
Din själ har lämnat det som i 19 år 1månad och 9dagar varit du. Kallad Eric karl magnus Lind.
Nu är du någon annanstans. Och jag hoppas innerligt att du har det bra tills vi ses igen.
Älskade bror.
6 September-7 september.
Efter min träning ( 19.30-21.30) kommer mamma och hämtar mig, vi åker hem, sätter oss och äter lite och tittar på tv. Eric är inte hemma än, men det är inte ovanligt att han inte kommit hem vid den tiden. Så vid 23 tiden går mamma och jag och lägger oss, jag somnar direkt.
Jag vaknar nästa morgon vid 5 halv 6 tiden av att mamma kommer in och lägger sig jämte mig och kramar mig och säger:
-sara, har du hört något inatt?
Nyvaken som jag är fattar jag ingenting, börjar få tankar om nåt med sigge.(vår katt)
-va ?! nej eller vad?
-Det finns inget bra sätt att säga detta på..
jag blir plötsligt klarvaken, med uppspärrade ögon, sätter mig upp i sängen fort som fan och tankarna fossar genom mitt huvud, men vad hon skulle säga var helt fel tankar, inte det minsta rätt, ändå börjar jag halvskrika:
-Nej nej nej nej jag vill inte höra nej nej, och skakar förtvivlat på huvudet.
så kommer orden:
- Eric finns inte mer....
mamma säger massa andra saker efter det om polisen och om olyckan tror jag men jag kommer inte ihåg vad det var för allt blir helt konstigt, jag ställer mig upp stressar på mig kläder frågar:
- är polisen här nere nu ?
- ja.
vi går ner, pappa står i köket och tittar ut genom fönstret , jag ger honom en kram, känner hur tårarna rinner.
Sen går vi ut, jag ser en polisbil och två poliser, det är nu jag börjar förstå att såhär är det, mardrömmen har börjat. Den ena polisen går fram till mig tittar mig i ögonen och säger
- hej sara, jag är åsa...
och sen massa annat efter det som jag inte heller kommer ihåg, men nåt med att " jag beklagar" också..
Allt snurrar i världens fart i hjärnan.
Vi sätter oss i polisbilen, dom skjutsar oss till lassarettet, följer med oss in till ett par sköterskor typ som visar oss vägen till rummet där Eric ligger. Jag känner hur hjärtat pumpar och pumpar, känns som det ska hoppa ur bröstkorgen. Dom öppnar dörren , vi går in.
Där ligger han, i en sjukhussäng med sånt sjukhus tröja på sig med händerna knäppta över magen.
Går fram till honom, tittar på honom. Fattar ännu mindre, han sover ju! kolla det ser precis ut som om han sover. Han har bara två skrapsår på kinden.
Kolla vad fin han är, så hilma fin, hur kan han ha varit med om en olycka som tog hans liv? han är ju helt hel !
Jag kommer inte ihåg allt från när vi var där inne, har minnesluckor från hela första tiden. Men jag kommer ihåg tårarna som rann tusentals ner för min kind, jag kommer ihåg när jag hela tiden tog på honom, la min hand på hans arm som redan blivit kall och hård. Såg dina skitiga jobbarhänder. smekte hans kind, tittade förtvivlat på hans ögon som jag ville hans skulle öppna.
Jag kommer ihåg när jag la mig i fosterställning på golvet intill vägen. Helt stel. Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte då..
Jag kommer ihåg när jag bad mamma och pappa om att få vara ensam med honom, kommer ihåg när jag pratade gråtandes med honom, jag kommer inte ihåg vad jag sa mer än "jag älskar dig".
Jag kommer ihåg att efter ca.3h hos honom insåg vi att vi måste berätta för omvärlden innan de får reda på annat sätt. Medans vi väntade på polisen som skulle skjutsa tillbaka oss stod vi i hallen, jag sa att jag vill gå in tiill Eric igen och det gjorde jag. pratade med honom igen, utan svar.
När vi kom hem ringde mamma till hennes syster och berättade, mamma bad henne att berätta för mormor och morfar och kusinerna och allt.
Sen åkte vi till farmor och farfar. Glömmer aldrig farfars reaktion, precis som pappas. -arg först.
Sen började mardrömmen som numera är vår verklighet.
- Försöka att hitta en väg att fortsätta leva utan Eric.
Vår älskade son, bror, barnbarn, kusin, systerson, brorson, bästa vän, vän osv.
Tiden går men det blir inte lättare, snarare svårt.
Tiden går men smärtan eller saknaden blir inte mindre, snarare större.
Tiden går men tårarna är inte färre, snarare fler.
Tiden går utan min närvaro.
Tiden går och idag är det 3 månader sen.
Tiden går men det känns som om det vore igår olyckan inträffade.
Tiden går och jag fattar fortfaranade ingenting.
Kära bror, älskade bror.
Jag älskar dig så, och saknar dig något oerhört.
Att få röra dig igen, se dig igen, höra dig igen, skulle jag ge allt för!
Bara för att du är bäst Och för att Jag Älskar dig♥
Bara för att du är min storebror.
6 september - ett datum som både är älskat och hatat.
Älskat för de sista och fina minnerna med Eric.
Hatat för att Eric togs ifrån mig,oss och denna värld.
Klockan är snart över tolv och denna dag är snart slut och detta inlägget kommer nog inte vara klart förens efter tolv men jag har inte tagit mig tid att skriva tidigare därför blir det nu. Det var nu jag kände för att skriva, och mamma har sagt att jag bara ska skriva när jag känner för det.
Sitter på min stol som vanligt vid mitt gamla skrivbord med min nya dator.. Mjao..
Har precis kollat lite på begravningsfilmen, och såklart väcker det otroligt mycket känslor. Så där fick mascaran rinna ner lite för kinden..
Kommer ihåg när jag stod vid kistan, öppet lock, bara några minuter tills det skulle stängas för alltid. Jag sitter bredvid och lägger min hand på din bröstkorg. Den är stilla, rör sig inte upp och ner som den ska, varför andas du inte brossan? kom igen andas!! upp och ner med bröstkorgen. snälla !
fortfarande helt stilla ligger du..
Jag smeker försiktigt din kind, din kalla hårda kind. Flera gånger.
Jag ställer mig upp och kollar på dig, dina drag i ansiktet börjar försvinna, din näsa som jag också hade, likadana näsor hade vi definitivt. Den hade börjat bli smal. Ögonen hade börjat sjunka in, fler sår hade börjat synas.
Jag fick känslan, det är inte du som ligger där, det är ditt fysiska, men du har lämnat det nu. Du har börjat ett nytt liv nu, någon annanstans. För kvar i din kropp var du inte. Denna känslan gjorde mig lugn, för den gjorde att jag klarade av det jag fruktade mest- stänga locket föralltid. Jag klarade det, för jag visste att Du var inte där.
Din själ har lämnat det som i 19 år 1månad och 9dagar varit du. Kallad Eric karl magnus Lind.
Nu är du någon annanstans. Och jag hoppas innerligt att du har det bra tills vi ses igen.
Älskade bror.
6 September-7 september.
Efter min träning ( 19.30-21.30) kommer mamma och hämtar mig, vi åker hem, sätter oss och äter lite och tittar på tv. Eric är inte hemma än, men det är inte ovanligt att han inte kommit hem vid den tiden. Så vid 23 tiden går mamma och jag och lägger oss, jag somnar direkt.
Jag vaknar nästa morgon vid 5 halv 6 tiden av att mamma kommer in och lägger sig jämte mig och kramar mig och säger:
-sara, har du hört något inatt?
Nyvaken som jag är fattar jag ingenting, börjar få tankar om nåt med sigge.(vår katt)
-va ?! nej eller vad?
-Det finns inget bra sätt att säga detta på..
jag blir plötsligt klarvaken, med uppspärrade ögon, sätter mig upp i sängen fort som fan och tankarna fossar genom mitt huvud, men vad hon skulle säga var helt fel tankar, inte det minsta rätt, ändå börjar jag halvskrika:
-Nej nej nej nej jag vill inte höra nej nej, och skakar förtvivlat på huvudet.
så kommer orden:
- Eric finns inte mer....
mamma säger massa andra saker efter det om polisen och om olyckan tror jag men jag kommer inte ihåg vad det var för allt blir helt konstigt, jag ställer mig upp stressar på mig kläder frågar:
- är polisen här nere nu ?
- ja.
vi går ner, pappa står i köket och tittar ut genom fönstret , jag ger honom en kram, känner hur tårarna rinner.
Sen går vi ut, jag ser en polisbil och två poliser, det är nu jag börjar förstå att såhär är det, mardrömmen har börjat. Den ena polisen går fram till mig tittar mig i ögonen och säger
- hej sara, jag är åsa...
och sen massa annat efter det som jag inte heller kommer ihåg, men nåt med att " jag beklagar" också..
Allt snurrar i världens fart i hjärnan.
Vi sätter oss i polisbilen, dom skjutsar oss till lassarettet, följer med oss in till ett par sköterskor typ som visar oss vägen till rummet där Eric ligger. Jag känner hur hjärtat pumpar och pumpar, känns som det ska hoppa ur bröstkorgen. Dom öppnar dörren , vi går in.
Där ligger han, i en sjukhussäng med sånt sjukhus tröja på sig med händerna knäppta över magen.
Går fram till honom, tittar på honom. Fattar ännu mindre, han sover ju! kolla det ser precis ut som om han sover. Han har bara två skrapsår på kinden.
Kolla vad fin han är, så hilma fin, hur kan han ha varit med om en olycka som tog hans liv? han är ju helt hel !
Jag kommer inte ihåg allt från när vi var där inne, har minnesluckor från hela första tiden. Men jag kommer ihåg tårarna som rann tusentals ner för min kind, jag kommer ihåg när jag hela tiden tog på honom, la min hand på hans arm som redan blivit kall och hård. Såg dina skitiga jobbarhänder. smekte hans kind, tittade förtvivlat på hans ögon som jag ville hans skulle öppna.
Jag kommer ihåg när jag la mig i fosterställning på golvet intill vägen. Helt stel. Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte då..
Jag kommer ihåg när jag bad mamma och pappa om att få vara ensam med honom, kommer ihåg när jag pratade gråtandes med honom, jag kommer inte ihåg vad jag sa mer än "jag älskar dig".
Jag kommer ihåg att efter ca.3h hos honom insåg vi att vi måste berätta för omvärlden innan de får reda på annat sätt. Medans vi väntade på polisen som skulle skjutsa tillbaka oss stod vi i hallen, jag sa att jag vill gå in tiill Eric igen och det gjorde jag. pratade med honom igen, utan svar.
När vi kom hem ringde mamma till hennes syster och berättade, mamma bad henne att berätta för mormor och morfar och kusinerna och allt.
Sen åkte vi till farmor och farfar. Glömmer aldrig farfars reaktion, precis som pappas. -arg först.
Sen började mardrömmen som numera är vår verklighet.
- Försöka att hitta en väg att fortsätta leva utan Eric.
Vår älskade son, bror, barnbarn, kusin, systerson, brorson, bästa vän, vän osv.
Tiden går men det blir inte lättare, snarare svårt.
Tiden går men smärtan eller saknaden blir inte mindre, snarare större.
Tiden går men tårarna är inte färre, snarare fler.
Tiden går utan min närvaro.
Tiden går och idag är det 3 månader sen.
Tiden går men det känns som om det vore igår olyckan inträffade.
Tiden går och jag fattar fortfaranade ingenting.
Kära bror, älskade bror.
Jag älskar dig så, och saknar dig något oerhört.
Att få röra dig igen, se dig igen, höra dig igen, skulle jag ge allt för!
Bara för att du är bäst Och för att Jag Älskar dig♥
Bara för att du är min storebror.
hmm
Nu när jag läst mitt förra inlägg några gånger ser jag är det låter väldigt konstigt :/.. Imorgon har det gått 3månader och jag har inte fören nu börjat sakna honom på det sättet..
Jag vet inte varför det är så. det är bara så..
Men saknat honom har jag gjort sen första sekunden jag fick veta.
Jag märker nya saker ibland. Som idag, den känslan.
I början trodde jag annorlunda om massa saker, som sedan visat sig inte vara så..
Detta kommer ta så sjukt lång tid innan jag fattar.
jag tittar fortfarande på kort på honom och och det känns så fel när jag tänker att han är död, borta för alltid.
Så grymt fel.
Kan inte förstå.
♥
Jag vet inte varför det är så. det är bara så..
Men saknat honom har jag gjort sen första sekunden jag fick veta.
Jag märker nya saker ibland. Som idag, den känslan.
I början trodde jag annorlunda om massa saker, som sedan visat sig inte vara så..
Detta kommer ta så sjukt lång tid innan jag fattar.
jag tittar fortfarande på kort på honom och och det känns så fel när jag tänker att han är död, borta för alltid.
Så grymt fel.
Kan inte förstå.
♥
Ny känsla
Idag när jag kom hem och gick upp för trappan fick jag plötsligt en ny känsla, jag saknade Eric. Det är ju inget nytt att jag saknar honom. Men nu var det att jag saknade honom, hans fysiska.
Jag saknar att gå in till honom när han sitter vid datorn, fråga lite vad han gör.
Jag saknar att prata med honom, skratta med honom, tjabba med honom, bli småretad av honom vid matbordet.
Denna känslan har jag inte fått på samma sätt innan, jag har saknat honom hela tiden, och gjort sjukt ont, men då saknar jag honom för jag vet att jag aldrig kommer träffa honom igen osv.
Nu var det när jag var påväg till våra rum ville jag gå in till honom, prata med honom!!
den känslan var så sjukt stark. jag gick in till hans rum, tomt. Jag kände hur kroppen började skrika, jag ville skrika, jag började gå runt o runt i rummet, känner tårarna. ajajaj.
Kan du inte bara komma tillbaka ? gud vad läätt allt hade blivit.
De senaste nätterna har jag drömt varje gång att du kommit tillbaka, att allt typ varit ett missförstånd eller nåt.
för någon natt sen vaknade jag och det hann gå 2sekunder med tankar att "vilken dum dröm, eric är ju i livet" och när jag kom till "livet" slog det mig, nej sara han är borta.
Jag saknar dig något enormt Eric, kära bror..
, och att det kunde göra ondare än vad det redan gör, var också nytt..
Puss ♥
Jag saknar att gå in till honom när han sitter vid datorn, fråga lite vad han gör.
Jag saknar att prata med honom, skratta med honom, tjabba med honom, bli småretad av honom vid matbordet.
Denna känslan har jag inte fått på samma sätt innan, jag har saknat honom hela tiden, och gjort sjukt ont, men då saknar jag honom för jag vet att jag aldrig kommer träffa honom igen osv.
Nu var det när jag var påväg till våra rum ville jag gå in till honom, prata med honom!!
den känslan var så sjukt stark. jag gick in till hans rum, tomt. Jag kände hur kroppen började skrika, jag ville skrika, jag började gå runt o runt i rummet, känner tårarna. ajajaj.
Kan du inte bara komma tillbaka ? gud vad läätt allt hade blivit.
De senaste nätterna har jag drömt varje gång att du kommit tillbaka, att allt typ varit ett missförstånd eller nåt.
för någon natt sen vaknade jag och det hann gå 2sekunder med tankar att "vilken dum dröm, eric är ju i livet" och när jag kom till "livet" slog det mig, nej sara han är borta.
Jag saknar dig något enormt Eric, kära bror..
, och att det kunde göra ondare än vad det redan gör, var också nytt..
Puss ♥
nejnejnej
Jag skakar, smärtan i hjärtat är enorm, mina tårkanaler laddar upp, smärtan ökar lite till..
JagvillinteJagvillinteJagvillinteJagvillinteJagvillinteJagvillinte
TamighärifrånTamighärifrånTamighärifrånTamighärifrån
OntOntOntOntOntOntOntOntOntOntOntOnt..
JagvillinteJagvillinteJagvillinteJagvillinteJagvillinteJagvillinte
TamighärifrånTamighärifrånTamighärifrånTamighärifrån
OntOntOntOntOntOntOntOntOntOntOntOnt..
Noll erfarenhet=frågor
Tjatjo.
Jo nu sitter jag vid datorn igen, borde göra något annat, som tex PLUGGA ! Har matte prov imorgon, och måste jobba på hemtentan i historian också egentligen. Men bläää är så sjukt trött idag så pallar inte. Fattar inte att jag kan vara så trött asså, igår gick jag och la mig vid 22. och gick upp vid 9 imorse :O sov ju 11h ffs! aja, man får ta det för var det är, och det innebär att gå och göra igenting för jag har ingen ork till att göra nåt vettigt..
Jag sitter och funderar lite på hur ni andra runt omkring tänker på detta,. hur tänker ni om mig ? Hur tror ni jag känner osv. Kan inte vara lätt att förstå. Jag accepterar det fullt ut.
Jag funderar också på hur det är att vara en annan person i nuläget, om jag var min mamma istället, alltså att jag förlorat ett barn. Eller om jag var en bästa vän till Eric,. eller kusin/släkt? Alla tror ju att det är värst för själva familjemedlemmarna, är det verkligen så då? Vad vet vi om hur det känns för andra ? Jag har ingen aning. Jag hade noll erfarenhet av sorg innan min bror omkom. Jag har aldrig varit med om ett dödsfall från en person som stått mig nära innan, inte ens någon jag känt. Jag menar inte att smärtan är liten precis, men jag vet ju inte hur ni andra känner som är berörda av detta. fast aa, alla har ju haft olika relationer till honom, och då reagerar man ju olika. Jag menar, även om syskon kan vara bästa vänner så är ju inte det samma sak som bästa vänner som inte är syskon. Du ska jag inte säga att jag och Eric var bästa vänner, men vänner var vi :) Även om vi bårkade och retade varandra mycket ^^ Men vi ställde upp för varandra, okej Eric ställde upp för mig, för han behövde inprincip aldrig mig till något ;P. Nu när jag sitter och skriver om detta gör det så ont och jag känner hur tårararna börjar komma. Jag älskar att skriva och prata om honom, men det gör så ont, för det påminner mig om att jag aldrig kommer få uppleva det igen. Där kom grimaserna, och ögonen är nu fyllda med tårar.
Nehe nu försvann dom igen, jag förstår mig inte på mitt "gråtsystem"..
Att Eric var en genomsnäll person tror jag nästan alla vet som kände honom. Men den syskonkärlek jag fått dela med honom fick inte du ! ha ! där har jag något att skryta med! För jag är hans enda syskon, hans lillasyster. Hans dumma lilla tröga Lillasyster :) Men jag tror nog du tyckte om mig ändå, ^^. annars hade du nog inte gjort så mycket för mig som du gjort. Eller var det bara dina instiknker som storebror att ta hand om lillsyrran ? ;D. Jag hoppas att det inte bara var det (a) .. Jag känner mig lite flummig nu när jag skriver, just nu ler jag när jag tänker på dig, underbara unge :D ! Du borde hetat Eric Underbar Lind <3 Eller hur, fint namn va ^^ ?
I början tänkte jag att om jag får en son någon gång ska jag döpa honom efter Eric, men sen kom jag på, varför det? Min bror Eric är ju Eric, min son är ju inte Eric. Sen också eftersom jag vill ha minst 3barn så finns ju risken att det blir mer än en pojk och då blir det ju orättvist, "varför fick han döpas efter sin mega underbara morbror och inte den andra?". så näe, men därimot i andranamn kommer det nog bli Eric. Om jag får bestämma nu då, inte säkert det.
Näj, nu ska jag nog läsa lite i min bok som ska vara utläst på fredag..
Ha det bäst, jag tycker om er. (a)
Puss&kram ♥
Jo nu sitter jag vid datorn igen, borde göra något annat, som tex PLUGGA ! Har matte prov imorgon, och måste jobba på hemtentan i historian också egentligen. Men bläää är så sjukt trött idag så pallar inte. Fattar inte att jag kan vara så trött asså, igår gick jag och la mig vid 22. och gick upp vid 9 imorse :O sov ju 11h ffs! aja, man får ta det för var det är, och det innebär att gå och göra igenting för jag har ingen ork till att göra nåt vettigt..
Jag sitter och funderar lite på hur ni andra runt omkring tänker på detta,. hur tänker ni om mig ? Hur tror ni jag känner osv. Kan inte vara lätt att förstå. Jag accepterar det fullt ut.
Jag funderar också på hur det är att vara en annan person i nuläget, om jag var min mamma istället, alltså att jag förlorat ett barn. Eller om jag var en bästa vän till Eric,. eller kusin/släkt? Alla tror ju att det är värst för själva familjemedlemmarna, är det verkligen så då? Vad vet vi om hur det känns för andra ? Jag har ingen aning. Jag hade noll erfarenhet av sorg innan min bror omkom. Jag har aldrig varit med om ett dödsfall från en person som stått mig nära innan, inte ens någon jag känt. Jag menar inte att smärtan är liten precis, men jag vet ju inte hur ni andra känner som är berörda av detta. fast aa, alla har ju haft olika relationer till honom, och då reagerar man ju olika. Jag menar, även om syskon kan vara bästa vänner så är ju inte det samma sak som bästa vänner som inte är syskon. Du ska jag inte säga att jag och Eric var bästa vänner, men vänner var vi :) Även om vi bårkade och retade varandra mycket ^^ Men vi ställde upp för varandra, okej Eric ställde upp för mig, för han behövde inprincip aldrig mig till något ;P. Nu när jag sitter och skriver om detta gör det så ont och jag känner hur tårararna börjar komma. Jag älskar att skriva och prata om honom, men det gör så ont, för det påminner mig om att jag aldrig kommer få uppleva det igen. Där kom grimaserna, och ögonen är nu fyllda med tårar.
Nehe nu försvann dom igen, jag förstår mig inte på mitt "gråtsystem"..
Att Eric var en genomsnäll person tror jag nästan alla vet som kände honom. Men den syskonkärlek jag fått dela med honom fick inte du ! ha ! där har jag något att skryta med! För jag är hans enda syskon, hans lillasyster. Hans dumma lilla tröga Lillasyster :) Men jag tror nog du tyckte om mig ändå, ^^. annars hade du nog inte gjort så mycket för mig som du gjort. Eller var det bara dina instiknker som storebror att ta hand om lillsyrran ? ;D. Jag hoppas att det inte bara var det (a) .. Jag känner mig lite flummig nu när jag skriver, just nu ler jag när jag tänker på dig, underbara unge :D ! Du borde hetat Eric Underbar Lind <3 Eller hur, fint namn va ^^ ?
I början tänkte jag att om jag får en son någon gång ska jag döpa honom efter Eric, men sen kom jag på, varför det? Min bror Eric är ju Eric, min son är ju inte Eric. Sen också eftersom jag vill ha minst 3barn så finns ju risken att det blir mer än en pojk och då blir det ju orättvist, "varför fick han döpas efter sin mega underbara morbror och inte den andra?". så näe, men därimot i andranamn kommer det nog bli Eric. Om jag får bestämma nu då, inte säkert det.
Näj, nu ska jag nog läsa lite i min bok som ska vara utläst på fredag..
Ha det bäst, jag tycker om er. (a)
Puss&kram ♥
