Sara Lind

Grattis älskade storebror på 22 års dagen!
Älskar dig ♥/ din lillasyster

Ännu en natt i sängen med datorn i knät med fin musik i lurarna och tårarna nära. Hur många gånger har jag inte gjort det dom senaste, snart, 3 åren? För många för att ens tänka på.. Efter en natthelg med jobb är jag nu trött och då också som på beställning känslosam. Jag är riktigt trött men har för mycket tankar för att kunna somna. Tårarna ligger innanför ögonlocken och lurar, väntar på något som ska tvinga ut dom. Inte alltid det är något som gör det så då lägger det sig i mellangärdet istället och får mig att må illa.
Jag vet att jag kommer må bättre igen när jag har sovit igen timmarna, men just nu känns det så onödigt och meningslöst.. Men jag faller inte lika djupt längre, jag märker skillnad. Jag har börjat kunna kontrollera dessa stunder, kontrollera mina känslor och mina handlingar, vilket var helt omöjligt förut. Allt bara skrek förut, varenda kroppsdel skrek och min själ ville lämna min kropp. Jag kunde inte kontrollera mina tårar som bara sprutade och jag kunde inte kontrollera vad jag sa eller vad jag gjorde. Det var som om jag var någon annan person.
Ibland kan jag faktiskt längta efter en sådan stund då allt bara försvinner ur mig, snabbt och dramatiskt dock inte smärtfritt. Bara för att få vara okontrollerad och få ut det på riktigt en gång. Även om jag är glad för att kunna kontrollera det nu så vill jag bara skrika ut de någon gång också, för att riktigt få ut det. Det känns alltid så bra efteråt på något sätt, oftast iallafall.

Sådär kan det gå när man gråter och skriver samtidigt. Syftar på inlägget under. Det var länge sen jag gjorde så, verkligen grät av saknaden av eric och bara skrev precis det jag tänkte. Och det är det jag vill göra, jag mår bra av att skriva. Jag har många liknande i arkivet som jag inte publicerat. Jag vet inte varför, men det känns så bra att skriva i just det tillfället när man mår som sämst. Det är som om jag får ut det på något sätt, samtidigt som det får mig att gråta mer för jag har känslorna i ord framför mig, även om jag nästan aldrig lyckas beskriva känslorna rätt. Det går inte.. Men det är lite av en befrielse, som om orden ligger där inne och skaver och väntar på att få komma ut på något sätt..

Eric, jag vill inte göra det här.. Jag vill inte leva ett liv utan dig, du vet att jag har alltid behövt dig. Jag behöver dig nu. DU är min storebror och jag är din lillasyster som behöver dig att ta mig igenom livet.. Jag orkar inte vara den som är förstörd, jag vill inte. Jag vill bara kunna gå in i ditt rum och krama dig!! Jag behöver dig eric, snälla..

Är det meningen att jag ska gå igenom hela resten av mitt liv utan min storebror, utan dig eric? Hur jävla genomtänkt är det då? Jag fungerar inte utan dig, allt är fel utan dig. Jag behöver dig, Mamma kan inte andas utan dig, pappa är inte sig själv utan dig, han fungerar inte som han ska utan dig. Han behöver dig, mamma behöver dig, vi behöver dig.

Eric, jag vill inte längre.. Snälla bara kom hem nu!!
Jag är inte sara utan dig, det vet du.. Jag blev född som lillasyster för en anledning, för jag behöver någon vid min sida genom livet. Jag vill inte gå igenom allt i livet utan dig. Jag vill inte, jag vill verkligen inte eric.