Sara Lind

Ännu en natt i sängen med datorn i knät med fin musik i lurarna och tårarna nära. Hur många gånger har jag inte gjort det dom senaste, snart, 3 åren? För många för att ens tänka på.. Efter en natthelg med jobb är jag nu trött och då också som på beställning känslosam. Jag är riktigt trött men har för mycket tankar för att kunna somna. Tårarna ligger innanför ögonlocken och lurar, väntar på något som ska tvinga ut dom. Inte alltid det är något som gör det så då lägger det sig i mellangärdet istället och får mig att må illa.
Jag vet att jag kommer må bättre igen när jag har sovit igen timmarna, men just nu känns det så onödigt och meningslöst.. Men jag faller inte lika djupt längre, jag märker skillnad. Jag har börjat kunna kontrollera dessa stunder, kontrollera mina känslor och mina handlingar, vilket var helt omöjligt förut. Allt bara skrek förut, varenda kroppsdel skrek och min själ ville lämna min kropp. Jag kunde inte kontrollera mina tårar som bara sprutade och jag kunde inte kontrollera vad jag sa eller vad jag gjorde. Det var som om jag var någon annan person.
Ibland kan jag faktiskt längta efter en sådan stund då allt bara försvinner ur mig, snabbt och dramatiskt dock inte smärtfritt. Bara för att få vara okontrollerad och få ut det på riktigt en gång. Även om jag är glad för att kunna kontrollera det nu så vill jag bara skrika ut de någon gång också, för att riktigt få ut det. Det känns alltid så bra efteråt på något sätt, oftast iallafall.