En början..

Efter ett långt prat med min älskade mamma så är jag ett steg i rätt riktning.
Jag ska börja tillåta mig själv att känna..


Jag älskar dig mami ♥

Jävla liv.

Nu är jag sådär arg igen. Mitt bland alla känslor som är helt huller om buller så kan jag få mina ryck. Som nu, nu är jag arg på sorgen. Jag är arg på döden. Jag är arg för att sorgen fick mig att bli som jag blev. det är inte jag. men det kan ingen förstå, iaf ingen som inte vet vad detta är för skit. Alltså gått igenom samma sak. Och det är inget taskigt menat för dig som inte gått igenom det, var glad för det. Jag är bara så jävla trött på det. När jag tittar tillbaka på vissa under det senaste året blir jag så irriterad, jag har gjort saker jag inte förstår  och det är flera saker jag vill gå tillbaka och göra annorlunda. Säga förlåt till flera personer.. och ja jag skyller på sorgen. Kalla mig svag eller vad du vill, men jag skyller på sorgen för  jag förändrades efter erics död. och jag gillar verkligen inte det. Man får ofta bli kallad stark när man förlorar någon nära. "du är så stark, jag skulle aldrig klara av det". men va fan ska jag göra då? jag valde inte denna skiten, men jag måste stå ut med det ändå. Jag är inte stark, jag bara överlever för det är det jag måste. Jag är svagare än någonsin om sanningen ska fram.

Tiden försvinner.

Jag har tittat runt lite på bloggar, och på bloggen om tjejen som blev mördad förra veckan. En blogg som skrivs av hennes vänner. Jag ser orden, och jag känner smärtan. "En vecka.. ", Jag kommer så väl ihåg i början. Först räknade man dagarna. Sen veckorna. Och nu har det gått mer än 21 månader. Och jag förstår fortfarande lika lite. Jag kommer förmodligen aldrig fatta att du är borta. Det går inte för mig att förstå.
Och jag saknar dig eric fortfarande lika mycket, om inte mer. Om det nu är möjligt att sakna någon mer.

Det är sommar nu. Våra födelsedagar kommer snart, andra året utan dig. Jag vill inte.


Världens bästa.
Jag älskar dig,
och jag saknar dig fruktansvärt mycket.




RSS 2.0