Somebody that I used to know
Det finns så mycket som jag skulle vilja berätta. Så mycket som mitt hjärta vill visa.
Men jag har fortfarande inte fått någon ordning på detta känslokaos. Det har gått lite mer än fyra och ett halvt år och det skrämmer mig fortfarande när jag tänker på hur lång tid som faktiskt har gått sedan jag träffade min storebror senast. Och det gör så ont i mitt hjärta när jag läser min gamla inlägg här om eric som jag skrev i början. Jag kommer så väl ihåg denna fruktansvärda smärta som tog över mig i vissa stunder. Det är en smärta man inte glömmer.
Smärtan är kvar, eftersom eric inte är tillbaka. Smärtan kommer förmodligen aldrig försvinna, det är väl något jag mer och mer förstår. Men smärtan är inte likadan längre, den är inte lika intensiv längre. Den tar inte över mig eller den styr mig inte längre. Det är jag som styr den. Oftast iallafall. Ibland lurar den mig och jävlas precis som den gjorde så ofta förut och då förlorade jag varje strid. Nu är det annorlunda. Nu kan jag till mestadels leva som en "normal" människa, vad nu en normal människa är för något. Jag kan fungera i samhället som jag ska, oftast. Jag lär mig fortfarande. När man förlorar en av sin närmsta förlorar man även sig själv. Du känner inte igen dig själv och du undrar varför du reagerar som du gör hela tiden, det är som om det är någon annan som styr dina känslor och dina handlingar. Du kan i ena stunden stå och skrika på alla i din närhet och i nästa undra vad som precis hände och varför du gjorde så. Det tar lång tid att återfå kontrollen över sig själv igen. Det har gått fyra och ett halvt år sedan min storebror dog i en bilolycka och jag har en lång bit kvar att vandra för att hitta mig själv igen.
Ha tålamod med den som är i sorg.
Men jag har fortfarande inte fått någon ordning på detta känslokaos. Det har gått lite mer än fyra och ett halvt år och det skrämmer mig fortfarande när jag tänker på hur lång tid som faktiskt har gått sedan jag träffade min storebror senast. Och det gör så ont i mitt hjärta när jag läser min gamla inlägg här om eric som jag skrev i början. Jag kommer så väl ihåg denna fruktansvärda smärta som tog över mig i vissa stunder. Det är en smärta man inte glömmer.
Smärtan är kvar, eftersom eric inte är tillbaka. Smärtan kommer förmodligen aldrig försvinna, det är väl något jag mer och mer förstår. Men smärtan är inte likadan längre, den är inte lika intensiv längre. Den tar inte över mig eller den styr mig inte längre. Det är jag som styr den. Oftast iallafall. Ibland lurar den mig och jävlas precis som den gjorde så ofta förut och då förlorade jag varje strid. Nu är det annorlunda. Nu kan jag till mestadels leva som en "normal" människa, vad nu en normal människa är för något. Jag kan fungera i samhället som jag ska, oftast. Jag lär mig fortfarande. När man förlorar en av sin närmsta förlorar man även sig själv. Du känner inte igen dig själv och du undrar varför du reagerar som du gör hela tiden, det är som om det är någon annan som styr dina känslor och dina handlingar. Du kan i ena stunden stå och skrika på alla i din närhet och i nästa undra vad som precis hände och varför du gjorde så. Det tar lång tid att återfå kontrollen över sig själv igen. Det har gått fyra och ett halvt år sedan min storebror dog i en bilolycka och jag har en lång bit kvar att vandra för att hitta mig själv igen.
Ha tålamod med den som är i sorg.
Kommentarer
Trackback
