Jag kan inte skilja på
Melissa Horn kan vara bäst just nu.
Det enda som spelas om och om igen på min spotify.
Det är mycket tankar i mitt huvud nu, och jag kämpar för att reda ut dom och tolka dem. Men det går sådär för tillfället.. Mest av allt skulle jag behöva stänga inne mig i mitt rum i en vecka, men jag kan inte det.. Det är bara en vecka kvar till höstlov. Jag försöker mig på nya saker..
Det är dags att tänka efter och jag vill inte följa med.
Du är bäst.
Det enda som spelas om och om igen på min spotify.
Det är mycket tankar i mitt huvud nu, och jag kämpar för att reda ut dom och tolka dem. Men det går sådär för tillfället.. Mest av allt skulle jag behöva stänga inne mig i mitt rum i en vecka, men jag kan inte det.. Det är bara en vecka kvar till höstlov. Jag försöker mig på nya saker..
Det är dags att tänka efter och jag vill inte följa med.
Du är bäst.
Svar
till anonym:
Jag väljer att svara till dig här, dels för att jag har alldeles för mycket att säga och dels för att jag tror det är flera som tycker som dig. Därför vill jag försöka förklara. Jag hoppas att du inte tar illa upp, för det är inte så jag menar. Sen vill jag också tacka för att du skrev, att du vågar skriva.
Jag är mycket väl medveten om det du skriver. Jag vet att eric inte hade velat att jag skulle vara ledsen eller att jag skulle skriva som jag gör.
men, ett stort men.
Du ska veta att jag vill inget hellre än att vara lycklig. Men det är inte lätt att vara det när en person du älskar fruktansvärt mycket inte längre finns kvar på denna jord med dig. Detta är inget jag bara kan låtsas att det inte har hänt, även om jag ofta jag gör det omedvetet, detta är något jag kommer leva med resten av mitt liv. Jag säger inte att jag inte kommer bli lycklig igen, det tvivlar jag inte på. Det är jag näst intill säker på att jag kommer bli så småningom, dock kommer jag föralltid ha ett hål i mitt hjärta som ingen kan fylla. Min brors plats.
men visst, jag kan förstå det du säger. Och jag kan säga att vissa dagar har jag riktigt dåligt samvete för att jag inte lever mitt liv fullt ut, ta vara på tiden, för erics skulle och för jag om någon vet hur skört livet är. Men andra dagar som känns bättre kan jag också ha dåligt samvete för att jag inte mår sämre än jag gör just i det tillfället, dåligt samvete att jag inte sörjer min älskade storebror. men jag vet också att jag inte kan tänka så. Jag ska inte ha dåligt samvete för att jag är kvar på denna jord.
Och jag vet inte om du förlorat någon i din närhet, men du säger att du vet att det gör fruktansvärt ont och ja, det är det minsta ordet för det. Jag skulle gärna vilja veta om du förlorat någon familjemedlem, för det är inte alltid lätt att förklara för någon som inte varit med om det själv, för kan man inte relatera med känslan och med smärtan kan man inte heller riktigt förstå vad jag säger. Och det är inget jag begär att man ska förstå, det enda jag vill är att man ska ha en viss förståelse för att mitt liv inte är så lätt många dagar.
Om du förlorat någon nära och du lever livet fullt ut och ser allt positivt så ser jag upp till dig, det är ingen lätt sak.
Det du säger med att jag ska ta vara på varje minut jag har här i mitt liv, att jag skulle tänka mig att jag var eric. Jag kan säga att jag önskar att jag kunde det, men jag kan inte det. Inte än. kanske kan jag lära mig det i framtiden. Men nu har det gått alldeles för kort tid för att jag ska kunna göra det. 2 år är ingenting, och ja jag säger "2 jävla år" för att även om inte varje dag har varit så, så har mycket av denna tiden varit ett helvete.
För att jag ska kunna gå vidare i mitt liv och ta vara på det som du säger så måste jag sörja nu, jag måste låta mig själv må dåligt och jag måste få säga att jag rent utav har hatat livet för att det har gjort såhär. Att livet är så fruktansvärt orättvist. För det är så jag känner. Och om jag inte får skriva eller säga det så förnekar jag det och släpper inte in känslorna. Om jag skulle göra detta skulle jag inte heller leva mitt liv fullt ut för då skulle jag leva i en lögn. En lögn som senare skulle hinna ifatt mig. Jag måste få sörja min bror. Hålet och saknaden efter honom är enormt stort.
Du säger också att jag ska acceptera det.
Jag säger såhär, jag vet inte hur du är. Men varken mitt hjärta eller hjärna kommer någonsin vilja acceptera att min storebror, mitt enda syskon, ligger begravd under jorden. Att min älskade storebror är död och borta från denna värld. Föralltid. Jag vet att om jag ska kunna gå vidare måste jag vara medveten om att han inte kommer tillbaka och kanske till och med acceptera det. Men det är så ingen lätt kamp, att accpetera det är inte lätt.
Misstolka inte detta nu, jag är absolut inte arg eller något liknande. Jag säger bara min åsikt och försöker förklara hur jag känner. Sen ska jag också säga att detta är ett ställe jag använder för att skriva av mig om just min sorg. För det är en bra terapi för mig. Det är ingen blogg där jag skriver om hela mitt liv, då skulle den innefatta väldigt, väldigt mycket mer. Och ja, jag mår dåligt. Jag säger det rätt ut, för det är sanningen. Men jag försöker leva mitt liv så bra det går i nuläget. Jag försöker klara av skolan på bästa sätt, jag har börjar simma igen och försöker ta mig upp till toppen igen, jag försöker få ordning på mitt liv. Men bara för att jag gör detta betyder det inte att jag mår bra helt plötsligt som andra kan tolka det som inte läser min blogg (som bara ser det dåliga), jag försöker bara att lära mig att leva med min sorg. Men det är inte lätt, det vill jag att du ska förstå. Och alla är vi olika, om du nu förlorat någon nära och kan nu leva livet fullt ut och är lycklig är jag väldigt glad för din skull, men jag känner väldigt tydligt att det är något jag inte är redo för än. Jag kan helt enkelt inte det än. Hur mycket jag än vill göra det för erics skull så kan jag inte det än. Jag är inte så stark.
Jag vill leva livet fullt ut, jag vill skrika av lycka. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer kunna det igen och det kommer jag sträva efter.
Jag väljer att svara till dig här, dels för att jag har alldeles för mycket att säga och dels för att jag tror det är flera som tycker som dig. Därför vill jag försöka förklara. Jag hoppas att du inte tar illa upp, för det är inte så jag menar. Sen vill jag också tacka för att du skrev, att du vågar skriva.
Jag är mycket väl medveten om det du skriver. Jag vet att eric inte hade velat att jag skulle vara ledsen eller att jag skulle skriva som jag gör.
men, ett stort men.
Du ska veta att jag vill inget hellre än att vara lycklig. Men det är inte lätt att vara det när en person du älskar fruktansvärt mycket inte längre finns kvar på denna jord med dig. Detta är inget jag bara kan låtsas att det inte har hänt, även om jag ofta jag gör det omedvetet, detta är något jag kommer leva med resten av mitt liv. Jag säger inte att jag inte kommer bli lycklig igen, det tvivlar jag inte på. Det är jag näst intill säker på att jag kommer bli så småningom, dock kommer jag föralltid ha ett hål i mitt hjärta som ingen kan fylla. Min brors plats.
men visst, jag kan förstå det du säger. Och jag kan säga att vissa dagar har jag riktigt dåligt samvete för att jag inte lever mitt liv fullt ut, ta vara på tiden, för erics skulle och för jag om någon vet hur skört livet är. Men andra dagar som känns bättre kan jag också ha dåligt samvete för att jag inte mår sämre än jag gör just i det tillfället, dåligt samvete att jag inte sörjer min älskade storebror. men jag vet också att jag inte kan tänka så. Jag ska inte ha dåligt samvete för att jag är kvar på denna jord.
Och jag vet inte om du förlorat någon i din närhet, men du säger att du vet att det gör fruktansvärt ont och ja, det är det minsta ordet för det. Jag skulle gärna vilja veta om du förlorat någon familjemedlem, för det är inte alltid lätt att förklara för någon som inte varit med om det själv, för kan man inte relatera med känslan och med smärtan kan man inte heller riktigt förstå vad jag säger. Och det är inget jag begär att man ska förstå, det enda jag vill är att man ska ha en viss förståelse för att mitt liv inte är så lätt många dagar.
Om du förlorat någon nära och du lever livet fullt ut och ser allt positivt så ser jag upp till dig, det är ingen lätt sak.
Det du säger med att jag ska ta vara på varje minut jag har här i mitt liv, att jag skulle tänka mig att jag var eric. Jag kan säga att jag önskar att jag kunde det, men jag kan inte det. Inte än. kanske kan jag lära mig det i framtiden. Men nu har det gått alldeles för kort tid för att jag ska kunna göra det. 2 år är ingenting, och ja jag säger "2 jävla år" för att även om inte varje dag har varit så, så har mycket av denna tiden varit ett helvete.
För att jag ska kunna gå vidare i mitt liv och ta vara på det som du säger så måste jag sörja nu, jag måste låta mig själv må dåligt och jag måste få säga att jag rent utav har hatat livet för att det har gjort såhär. Att livet är så fruktansvärt orättvist. För det är så jag känner. Och om jag inte får skriva eller säga det så förnekar jag det och släpper inte in känslorna. Om jag skulle göra detta skulle jag inte heller leva mitt liv fullt ut för då skulle jag leva i en lögn. En lögn som senare skulle hinna ifatt mig. Jag måste få sörja min bror. Hålet och saknaden efter honom är enormt stort.
Du säger också att jag ska acceptera det.
Jag säger såhär, jag vet inte hur du är. Men varken mitt hjärta eller hjärna kommer någonsin vilja acceptera att min storebror, mitt enda syskon, ligger begravd under jorden. Att min älskade storebror är död och borta från denna värld. Föralltid. Jag vet att om jag ska kunna gå vidare måste jag vara medveten om att han inte kommer tillbaka och kanske till och med acceptera det. Men det är så ingen lätt kamp, att accpetera det är inte lätt.
Misstolka inte detta nu, jag är absolut inte arg eller något liknande. Jag säger bara min åsikt och försöker förklara hur jag känner. Sen ska jag också säga att detta är ett ställe jag använder för att skriva av mig om just min sorg. För det är en bra terapi för mig. Det är ingen blogg där jag skriver om hela mitt liv, då skulle den innefatta väldigt, väldigt mycket mer. Och ja, jag mår dåligt. Jag säger det rätt ut, för det är sanningen. Men jag försöker leva mitt liv så bra det går i nuläget. Jag försöker klara av skolan på bästa sätt, jag har börjar simma igen och försöker ta mig upp till toppen igen, jag försöker få ordning på mitt liv. Men bara för att jag gör detta betyder det inte att jag mår bra helt plötsligt som andra kan tolka det som inte läser min blogg (som bara ser det dåliga), jag försöker bara att lära mig att leva med min sorg. Men det är inte lätt, det vill jag att du ska förstå. Och alla är vi olika, om du nu förlorat någon nära och kan nu leva livet fullt ut och är lycklig är jag väldigt glad för din skull, men jag känner väldigt tydligt att det är något jag inte är redo för än. Jag kan helt enkelt inte det än. Hur mycket jag än vill göra det för erics skull så kan jag inte det än. Jag är inte så stark.
Jag vill leva livet fullt ut, jag vill skrika av lycka. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer kunna det igen och det kommer jag sträva efter.
