Sara Lind

Sitter i soffan med mamma, har precis ätit lite mackor och druckit te. Sitter egentligen mer eller mindre och väntar på att klockan ska gå, bli kväll.. Även om hela denna dagen är en skit dag så är det kvällen som betyder. Det är kvällen som olyckan hände och det är kvällen jag relaterar alla känslor till..

Sjätte september innebär att ännu ett år har gått. Fyra år.. Ofta när någon frågar hur lång tid det har gått och jag automatiskt svarar 'snart fyra år', så tänker jag nästan aldrig på var orden egentligen innebär. Och jag kan tänka mig att många tänker att det har gått lång tid nu. Fyra år är lång tid ändå. Men för mig, för oss, erics närmsta så är fyra år inte fyra år. Det är därför jag har svårt att sätta ord på vad jag tycker om att det har gått fyra år. Försöker komma på hur jag ska förklara hur det känns, men kommer bara tillbaka till orden som 'ofattbart eller 'jag kan inte förstå det, jag vill inte förstå det. Allt det där sägs så många gånger just för att det är faktiskt precis så. Enligt min mening så skulle människans hjärta och hjärna aldrig klara av att faktiskt förstå en sådan sak. Att en människa du delat så många minnen med, att en människa som du älskar obeskrivligt mycket aldrig kommer tillbaka. Just av dessa anledningar kan jag inte heller förklara hur jag känner om att det har gått fyra år.
Jag skulle kunna försöka ge mig på att förklara hur jag känner mig just nu eller om just den här dagen, årsdagen till erics olycka, men det är ingen lätt uppgift. Och jag sitter och skriver nu och tycker det är fruktansvärt skönt. Jag har inte gjort det på riktigt länge och mamma frågade precis 'vad skriver du om, pennan glöder ju. Just för att jag inte gjort det här på så länge så litar jag inte riktigt på förmågan om att skriva mina känslor precis som jag gjorde så ofta förut.

Förra året kom jag ihåg om hur jag kände i hela kroppen och hela jag kände att det var den sjätte september. Skrev nog om det också. Idag när jag vaknade var det inte samma känsla, vilket kändes konstigt till en början men släppte den tanken ganska fort. Så jag gick ner och åt frukost sen satte jag och mamma oss i bilen för att åka till ullared. Mamma ville göra någonting idag och inte bara sitta hemma och glo in i väggen. Jag kände likadant, och eftersom jag inte vill träffa några människor denna dag då jag har svårt att spela något jag inte känner så kändes det som en utmärkt idé. På vägen ville mamma bara stanna uppe hos eric först, efter att vi varit där och vi satt oss i bilen igen och kört kanske fem minuter så fick jag en känsla av att all luft bara slogs rätt ur mig, som om jag fick ett jätte slag i magen och hela jag blev helt trött. Och där hade vi de ja tänkte jag för mig själv. Det är svårt att förklara det eller hur det faktiskt kan vara så men det känns, och jävlar var det känns, överallt att det är den sjätte september idag. I hjärtat, i huvudet, i kroppen. Eric, fy fan vad jag saknar dig!

Klockan börjar närma sig tio, börjar närma sig klockslaget då ditt hjärta stannade. Så mamma och jag ska snart ge oss iväg. Förmodligen först upp till kyrkogården sen till olycksplatsen. Som jag sagt så många gånger förut så känner jag så mycket mer till olycksplatsen och har gjort enda från början. Vi ska tända marschaller vid vägkanten som dom andra åren. Känns bra på något sätt. Dom brinner för eric.

Brossan, jag hoppas du har förstått efter alla gånger som jag sagt det nu, Jag älskar dig! Du är bäst.
/ Lillsyrran