Sara Lind

okej, nu ska jag vara ärlig för det var jävligt länge sedan sist.
Jag mår riktigt jävla skit. Och det sjukaste är att jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör ont, det bara gör riktigt ont. Det känns meningslöst, det känns onödigt, jobbigt, ja det mesta av allt det där vanliga som jag har gått igenom förut. Men det är annorlunda nu, innan kände jag när jag grät för Eric. När jag gråter nu har jag ingen aning för vad. Eller jag har mina aningar, men vad är det lixom? Jag kan inte skilja på mina känslor och det är väldigt frustrerande kan jag meddela.

Just nu längtar jag härifrån, få komma bort. Släppa alla måsten. Men på nåt sätt kan jag inte göra det nu. Det är något som håller mig kvar denna gången, håller mig kvar och fortsätter kämpa. Betyder det att jag har kommit någonstans eller har jag bara blivit bättre på att trycka undan känslan? Jag vet faktiskt inte. Jag vet ingenting.
Innan satt jag och funderade lite för mig själv, kom på mig själv med tankar som att jag verkligen inte är lycklig, inte ens lite. Varje dag är en kamp just nu. En kamp mot det svarta och mörka mig, jag försöker hela tiden strida mot känslan. Men varje gång jag stannar, även om det bara är en liten stund så kommer det ifatt mig, trycker ner mig till en nivå jag önskar inte fanns. Jag antar att det är därför jag inte skriver längre. Jag vill varken visa för andra eller för mig själv att jag mår dålig. Det blir på riktigt då på något sätt. Jag vet när jag mådde bra sist. Jag vet när jag hade den där känslan av lycka.