Sara Lind

Även om dom första dygnen efter olyckan var dom värsta i mitt liv vill jag så himla gärna kunna gå tillbaka till dit. Självklart vill jag helst gå tillbaka till innan olyckan, men om vi nu ska säga att bara efter olyckan är "möjligt" så är det dom första dygnen. För då kunde jag "hälsa" på eric, jag kunde röra honom, se honom. Även om det gjorde så fruktansvärt ont att se han ligga där, utan att andas, med stängda ögonlock. Känna hur han är kall. så kall. trots det gjorde berörningen vid honom att jag mådde bättre. Jag kände mig tryggare. Jag var hos min bror och jag kunde röra honom. Skulle ge allt för att få det tillbaka.

Jag minns inte mycket från morgonen den 7 september 2007, en fredag. Morgonen då jag fick veta att min bror inte lever längre, den värsta morgonen i mitt liv. och en början på den värsta tiden i mitt liv. Jag minns inte känslan klart, men en del. Så mycket som är suddigt. Jag minns mamma, jag minns klockan som var alldeles för tidig att stiga upp, jag minns "nej,nej,nej" i tankarna, jag minns paniken, jag minns att jag gick ner för trappan till köket där pappa står och stirrar ut genom fönstret. Jag minns hur jag kramar honom och hoppas hela tiden att någon ska säga att det inte är sant. jag minns polisbilen på vår garageuppfart, jag minns polisen åse och polisen som var en man. Jag minns när vi åker till sjukhuset, vi åker förbi olyckplatsen där det står en skylt "olycka" vid vägen, Platsen där min brors hjärta några timmar innan slutat slå och lungorna slutat andas in syre. Jag minns min konstiga nyfikenhet, vad hände? jag minns förtvivlan och alla tankar som snurrade i huvudet utan att förstå någonting alls.

Jag  minns när vi kommer till akuten, jag minns att vi går och kommer till en korridor och en sjuksköterska öppnar en dörr. En dörr till min bror. En dörr till min döde bror. En dörr till ett rum utan fönster, ett rum med två dörrar en hylla nåt skåp, några ljus och några stolar runt en säng, en sjukhussäng med min bror liggande i. min bror med sjukhuskläder och slutna ögon och knäppta händer över magen. jag minns inte vad jag gör när jag kommer in, men jag tror jag går fram till honom. Jag minns senare när jag ligger på golvet i fosterställing och fattar verkligen ingenting. Jag minns när jag ber att få vara ensam med Eric, mamma och pappa går ut och jag står jämte sängen och tårarna rinner och rinner ner för min kind. drar mina fingrar genom hans hår flera gånger och tittar förtvivlat på honom, ber att han ska öppna ögonen och säga att allt kommer bli bra. Jag smeker hans kind och säger, "jag älskar dig.."  jag vet att jag säger något mer, kommer tyvärr inte ihåg det.
efter ca 3 h åker vi ifrån Eric, nu börjar berättandet för alla andra och mitt nya liv börjar, inget positivt nytt liv. Ett liv utan min bror. Ett liv jag inte vill ha.

Vi var också hos Eric dagen efter, hans närmsta kompisar kom för att ta sitt farväl. Och några andra.
Efter det tror jag det var när han skulle ner till lund på obduktion( tror det stavas så). Jag tänker helst inte på det, jag vill inte veta hur dom har skärt upp och kollat allt i min brors kropp. Men jag kommer ihåg längtan medans han var där, jag kommer ihåg hur jag frågade mamma hela tiden " när är det eric kommer hem?" Jag ville så gärna träffa han igen och se han igen. ta i han igen. 
Dock blev den gången inte som jag ville riktigt, jag kommer ihåg när vi kommer in i "kapellet" där han nu ligger i en kista med sin studentkostym på sig. så fort jag kommer in i rummet ser jag att min bror är inte kvar i den kroppen. Han har börjat lämna den nu. alla drag i ansiktet börjar försvinna. Hans breda näsa har blivit smal och hans ögon har börjat sjunka inåt. Så fort jag såg honom började jag gråta. Då jag insåg att min bror inte längre finns här, hans själ har lämnat sin kropp och denna jord.


Jag saknar dig något så fruktansvärt.
Jag älskar dig. / din lillasyster.