Tiden går ..
Jag börjar mer och mer bli rädd för tiden, rädd för att tiden går så snabbt. Jag hinner inte med.
Detta är fjärde dagen jag är hemma från skolan och bara segar. Ärligt talat vet jag inte vad jag har gjort idag? i och för sig vaknade jag vid 14. har råkat vända på dygnet nu, men smällar man får ta.. Efter jag vaknat har jag ätit/duschat/tittat på tv/ datorn, så har det varit sen i måndags också.. varit väldigt skönt att bara vara och skita i allt, men nu börjar jag bli lite rastlös. fast jag vill typ bara ut en liten stund till verkligenheten, sen vill jag tillbaka igen.
Det är mycket jag är rädd för nu också. Jag är så rädd för att det ska hända något med nån som står mig nära, hela tiden är jag rädd, hela tiden påminns jag om smärtan. Som när jag var i simhallen hela helgen, så räckte det för mig att se ögonen på dom som kände martin escobar, det räckte för mig att falla i gråt igen, bli påmind om smärtan, känna deras smärta-kniven i hjärtat. Jag vill inte vara rädd för döden, jag vill inte att rädslan ska hindra mig från att göra saker, men jag kan inte rå för det. Jag måste vara så rädd om mig själv nu känns det som, jag är så himla medveten om att vad som helst kan göra så mitt liv tar slut direkt. Jag är inte rädd för döden, det är det att jag vill inte att mina föräldrar och alla andra som står mig nära få uppleva den smärtan en gång till.. För jag vet att hade någon mer som står mig nära dött nu hade jag nog blivit psykiskt sjuk. Helt seriöst hade jag inte klarat det. Jag hade nog blivit som han i den filmen som jag såg med daniel för ett tag sen, vad hette den nu igen? kommer du ihåg daniel ? Den handlade om en kille som förlorat hela sin familj i en flygkrasch, efter det hade han blivit en helt annan människa, många skulle kalla honom psykiskt sjuk, han förnekade att hans familj funnits, och kunde inte prata om dom eller något. Han gjorde även om köket hela tiden, för innan olyckan hade hans fru ( tror det var hans fru) velat göra om köket jätte länge, men han hade bara skitit i det.
Det är jag rädd för.
Jag är även rädd för mig själv.
Jag tror jag förnekar erics död rätt ofta numera, låter inte tankarna komma nära. det gjorde jag när jag kom hem från thailand för jag hade verkligen känslan " nu är jag så jävla trött på att leva så här, med bara tårar", så jag bestämde mig för att leva livet och ha kul. - stänga ute känslor.
Det där har jag fått lida för nu, redan förra veckan efter första dagen i skolan slog sorgen till. och allt med martin och simmarna som jag såg lida i helgen fick mig att minnas, -bakslag.
Det är så mycket som ändrats sen olyckan, jag själv tex. Min kropp fungerar bara när den vill, hela tiden är jag så sjukt trött, oförklarligt trött. Jag vill börja satsa på simningen igen, jag vill verkligen, men min ork är för liten. Så många gånger har tränare sagt till mig att man ska kunna gå på vilja också, men utan min ork så har jag ingen vilja. Jag saknar verkligen simningen, jag saknar känslan av att lyckas, saknar känslan att stå bakom startpallen precis innan loppet och känna adrenalinet pumpa genom kroppen. Saknar den fysiska smärtan i kroppen efter ett hårt pass, . Sakna sakna sakna. Om jag ändå kunde få orken tillbaka.
Min hjärna är inte heller på topp, visst klarar jag skolan men inte så bra som jag skulle kunna egentligen. och alla läxor och allt plugg tar sjukt mycket längre tid, och det är så mycket jobbigare, att bara börja är en sån sjuk ansträngning.
Åh eric, om du ändå kunde komma tillbaka.
Jag är ensam nu, inget syskon. Det känns så sjukt att säga så, för jag vill inte säga så! vill inte !!
Nu gråter jag när jag skriver så, jag är inte alls ensam! fan.
Eric, tiden går men jag fattar ingenting. varje dag jag går in till mitt rum och kollar jag in i ditt, ibland känner jag doften av dig, men varje gång jag tittar på den tomma stolen vid datorn slår det mig att du kommer inte komma hem igen. varför är det så eric ?! varför??
Jag är inne på mitt 17:e år nu. Kommer du ihåg när vi var små, och jag blev så sur för du fick vara uppe längre än mig ? mamma sa alltid att det var för du var 3 år äldre, och när jag blir äldre kommer jag också få vara uppe längre. Men jag tyckte ändå det var orättvist och du sa alltid " du kommer aldrig bli lika gammal som mig, vad som än händer". Tänk, då var vi unga och hade hela livet framför oss, trodde vi iaf, tänk om vi vetat att du bara skulle få bli 19 år ? fast jag är nog rätt glad ändå att vi inte visste det, för du var lycklig in till sista sekunden, varför hade du annars ditt lilla leende på läpparna kvar när vi var hos dig på sjukhuset. Jag har många gånger tänkt tillbaka på när vi gick in i rummet där du låg, i en sjukhussäng med sjukhuskläder och knäppta händer över magen. kommer så väl ihåg när jag tog på din arm, så hård och så kall! när jag stod och tittade på dig, drog fingrana genom ditt hår, utan att fatta nånting stod jag och bara lät tårarna rulla ner för kinden.
Storebror, du vet att jag behöver dig! Det gör så ont utan dig. Jag saknar dig så, Jag saknar att prata med mitt syskon. Jag saknar att sitta och tjabba och skratta vid matbordet, det är aldrig kul vid matbordet längre, det är tomt mittemot mig. Jag saknar att ropa på dig när jag behöver hjälp, jag saknar att bara gå in till dig och sätta mig på din säng medans du frågar vad jag håller på med. Jag saknar att gå inte till dig på cykel och fritidscenter och prata lite medans du jobbar. Men framförallt saknar jag ditt leende. Det går inte att låta bli och le när man såg dig med ditt leende. om man nu inte är en lillasyster och är väldigt arg för tillfället då vill säga..
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, så jag slutar. hatar att skriva när jag måste trycka fram orden. det jag skrivit kan vara lite svårt att förstå vad jag menar ibland också kanske, men det är för det är så svårt att förklara.
ta hand om er.
puss och kram♥
Detta är fjärde dagen jag är hemma från skolan och bara segar. Ärligt talat vet jag inte vad jag har gjort idag? i och för sig vaknade jag vid 14. har råkat vända på dygnet nu, men smällar man får ta.. Efter jag vaknat har jag ätit/duschat/tittat på tv/ datorn, så har det varit sen i måndags också.. varit väldigt skönt att bara vara och skita i allt, men nu börjar jag bli lite rastlös. fast jag vill typ bara ut en liten stund till verkligenheten, sen vill jag tillbaka igen.
Det är mycket jag är rädd för nu också. Jag är så rädd för att det ska hända något med nån som står mig nära, hela tiden är jag rädd, hela tiden påminns jag om smärtan. Som när jag var i simhallen hela helgen, så räckte det för mig att se ögonen på dom som kände martin escobar, det räckte för mig att falla i gråt igen, bli påmind om smärtan, känna deras smärta-kniven i hjärtat. Jag vill inte vara rädd för döden, jag vill inte att rädslan ska hindra mig från att göra saker, men jag kan inte rå för det. Jag måste vara så rädd om mig själv nu känns det som, jag är så himla medveten om att vad som helst kan göra så mitt liv tar slut direkt. Jag är inte rädd för döden, det är det att jag vill inte att mina föräldrar och alla andra som står mig nära få uppleva den smärtan en gång till.. För jag vet att hade någon mer som står mig nära dött nu hade jag nog blivit psykiskt sjuk. Helt seriöst hade jag inte klarat det. Jag hade nog blivit som han i den filmen som jag såg med daniel för ett tag sen, vad hette den nu igen? kommer du ihåg daniel ? Den handlade om en kille som förlorat hela sin familj i en flygkrasch, efter det hade han blivit en helt annan människa, många skulle kalla honom psykiskt sjuk, han förnekade att hans familj funnits, och kunde inte prata om dom eller något. Han gjorde även om köket hela tiden, för innan olyckan hade hans fru ( tror det var hans fru) velat göra om köket jätte länge, men han hade bara skitit i det.
Det är jag rädd för.
Jag är även rädd för mig själv.
Jag tror jag förnekar erics död rätt ofta numera, låter inte tankarna komma nära. det gjorde jag när jag kom hem från thailand för jag hade verkligen känslan " nu är jag så jävla trött på att leva så här, med bara tårar", så jag bestämde mig för att leva livet och ha kul. - stänga ute känslor.
Det där har jag fått lida för nu, redan förra veckan efter första dagen i skolan slog sorgen till. och allt med martin och simmarna som jag såg lida i helgen fick mig att minnas, -bakslag.
Det är så mycket som ändrats sen olyckan, jag själv tex. Min kropp fungerar bara när den vill, hela tiden är jag så sjukt trött, oförklarligt trött. Jag vill börja satsa på simningen igen, jag vill verkligen, men min ork är för liten. Så många gånger har tränare sagt till mig att man ska kunna gå på vilja också, men utan min ork så har jag ingen vilja. Jag saknar verkligen simningen, jag saknar känslan av att lyckas, saknar känslan att stå bakom startpallen precis innan loppet och känna adrenalinet pumpa genom kroppen. Saknar den fysiska smärtan i kroppen efter ett hårt pass, . Sakna sakna sakna. Om jag ändå kunde få orken tillbaka.
Min hjärna är inte heller på topp, visst klarar jag skolan men inte så bra som jag skulle kunna egentligen. och alla läxor och allt plugg tar sjukt mycket längre tid, och det är så mycket jobbigare, att bara börja är en sån sjuk ansträngning.
Åh eric, om du ändå kunde komma tillbaka.
Jag är ensam nu, inget syskon. Det känns så sjukt att säga så, för jag vill inte säga så! vill inte !!
Nu gråter jag när jag skriver så, jag är inte alls ensam! fan.
Eric, tiden går men jag fattar ingenting. varje dag jag går in till mitt rum och kollar jag in i ditt, ibland känner jag doften av dig, men varje gång jag tittar på den tomma stolen vid datorn slår det mig att du kommer inte komma hem igen. varför är det så eric ?! varför??
Jag är inne på mitt 17:e år nu. Kommer du ihåg när vi var små, och jag blev så sur för du fick vara uppe längre än mig ? mamma sa alltid att det var för du var 3 år äldre, och när jag blir äldre kommer jag också få vara uppe längre. Men jag tyckte ändå det var orättvist och du sa alltid " du kommer aldrig bli lika gammal som mig, vad som än händer". Tänk, då var vi unga och hade hela livet framför oss, trodde vi iaf, tänk om vi vetat att du bara skulle få bli 19 år ? fast jag är nog rätt glad ändå att vi inte visste det, för du var lycklig in till sista sekunden, varför hade du annars ditt lilla leende på läpparna kvar när vi var hos dig på sjukhuset. Jag har många gånger tänkt tillbaka på när vi gick in i rummet där du låg, i en sjukhussäng med sjukhuskläder och knäppta händer över magen. kommer så väl ihåg när jag tog på din arm, så hård och så kall! när jag stod och tittade på dig, drog fingrana genom ditt hår, utan att fatta nånting stod jag och bara lät tårarna rulla ner för kinden.
Storebror, du vet att jag behöver dig! Det gör så ont utan dig. Jag saknar dig så, Jag saknar att prata med mitt syskon. Jag saknar att sitta och tjabba och skratta vid matbordet, det är aldrig kul vid matbordet längre, det är tomt mittemot mig. Jag saknar att ropa på dig när jag behöver hjälp, jag saknar att bara gå in till dig och sätta mig på din säng medans du frågar vad jag håller på med. Jag saknar att gå inte till dig på cykel och fritidscenter och prata lite medans du jobbar. Men framförallt saknar jag ditt leende. Det går inte att låta bli och le när man såg dig med ditt leende. om man nu inte är en lillasyster och är väldigt arg för tillfället då vill säga..
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, så jag slutar. hatar att skriva när jag måste trycka fram orden. det jag skrivit kan vara lite svårt att förstå vad jag menar ibland också kanske, men det är för det är så svårt att förklara.
ta hand om er.
puss och kram♥
Kommentarer
Postat av: JENNJAJ
du skriver så bra gumman.
Filmen heter "Vänner för livet". Jag såg den tillsammans med viktor för ett tag sen. Den var riktigt bra.
Älskar dig (L)
Postat av: Unni
Förtsätt kämpa Sara!
Postat av: s
jag är verkligen ledsen för dig och din familjs skull. ibland bara händer saker som är så ofattbara att förstå. jag tycker att du gör ett jätte fint jobb med bloggen.
Trackback
