Jag vill bara bort.
Jag vill bara bort härifrån igen.
Orkar inte.
fy fan är så jävla trött på smärta nu. så sjukt trött på det. Jag vill så sjukt mycket bli lycklig igen. jag vll så sjukt mycket att allt ska bli som innan olyckan. Allt var så sjukt jävla bra !!
Helvete vad dåligt jag mår ikväll. gråter gör jag med. har jag inte gjort på länge. Tror jag börjar trycka undan allt igen, just bara för jag är så trött på smärtan, trött på att inte leva livet !
Jag skulle vilja beskriva mitt hjärta. Tittade nyss på dom vita rosorna som står på mitt skrivbord. tre stycken. Mamma kom till mig och gav mig dom på nyår tror jag det var och sa " en från mig(mamma), en från pappa, och en från Eric."
Dom börjar vissna nu.. är mitt hjärta som en vissen ros ?
jag vet inte. usch, känner mig så blää..
vill bara åka härifrån igen. skolan börjar på tisdag igen. orkar inte. ORKAR INGENTING.
hej deprimerad.
Hatar verkligen och vara såhär, man ska fan vara lycklig !! njuta av livet, gå runt och le !
kommer ihåg typ bara lite innan olyckan när jag gick från skolan till bussen så bara slog det mig vad lycklig jag var och hur bra allt var. så bara går jag och ler. så HÄRLIGT!
Ge mig lycka.
Eric,jag blir galen snart. Kan du inte bara komma hem?!
♥
Här sitter jag med ett fotografi av dig i min hand. Det är i den vackraste ram jag har. Jag kramar det så hårt att jag får märken av det på min kind. Men vad hjälper ett jävla fotografi när det är dig jag vill ha mot min kind? Det svider i mitt hjärta, som när man får salt i sår, varje gång jag tänker att jag aldrig kommer att få ha dig hos mig mer, aldrig igen.
Då hör jag ditt skratt komma farande genom rummet, jag ser dig framför mig. Du ler som du gjorde innan du gick och aldrig kom tillbaka igen. Du gav mig en blick som sa att vi ses, inga tvivel om det, du kommer tillbaka. Som om det var en självklarhet. Det var den dagen du dog. Och nu är du borta, för alltid, och du kommer aldrig tillbaka, aldrig någonsin! DU ÄR DÖD!
Jag kastar fotografiet i väggen så glaset flyger åt alla håll. Jag kravlar mig gråtande fram till den förstörda ramen och drar ut bilden av dig. Varför just du? Du förtjänade det inte. Jag tittar på bilden av dig genom mina tårar, du ler, fast du avskydde att vara med på bild så ler du ändå besvärat. Du gjorde det för min skull.
Kom tillbaka! Snälla kom tillbaka! Jag behöver dig, förstår du inte det? Jag kan inte leva om du inte är här hos mig. Nog kommer du väl tillbaka? Du kan ju inte bara lämna mig såhär? Jag sa ju åt dig 'När jag dör så ska jag dö i dina armar', och jag kan ju inte dö i dina armar om du inte är här. Det är väl klart att du kommer tillbaka.
Jag stiger upp och går till garderoben. Jag tar fram en av dina skjortor och drar in din doft från skjortan. Då dyker ditt ansikte upp framför mig, jag kan nästan känna dig, du är så nära, fast ändå så långt borta. Jag hör ditt skratt, ser in i dina ögon, vill att det ögonblicket ska vara för evigt.
Plötsligt börjar en mening rulla runt i mitt huvud: ?Hon är död. Hon är död. Hon är död.? Jag slår huvudet mot garderobsdörren så hårt jag kan. Det värker förfärligt mycket men meningen försvann.
Jag kryper in i garderoben och sätter mig ner. Det är trångt, men det går. Jag stänger dörren och det blir kolsvart. Jag drar in din doft i mina lungor av skjortan igen. Det är väl klart att du kommer tillbaka, jag ska ju dö i dina armar och det går ju inte om du inte finns. Du kommer tillbaka. Jag tänker sitta här tills du kommer och öppnar dörren och säger ?Nu kan vi dö i varandras armar tillsammans som vi bestämt.? Japp, jag tänker vänta här, precis här. Du kommer att komma.
Jag vet det, du kommer att komma?
en dikt jag skrev när en familjemedlem till mig dog!, usch förstår din situation sara!
du känner inte mig så oroa dig inte för vem jag är.
har tänkt mycket på er när jag fick höra vad som hade hänt!
Tack så
mycket, väldigt snällt av dig. fint skrivet, jag fattar hur du menar med din text.
hoppas du har det så bra som möjligt.
