Sara Lind

Jag sitter just nu och pluggar lite, tänkte precis ta en paus när jag kom och tänka på Eric, som så många andra gånger men denna gången handlade det om hans gravplats. Att jag inte har varit där på jätte länge, kanske inte på två månader, eller kanske mer.. jag kommer inte ens ihåg när jag var där sist! Detta har jag tänkt på rätt mycket senaste tiden, jag har velat gå dit men jag har inte gjort det. Erics gravplats har aldrig varit något ställe som jag verkligen känner att jag vill gå till, jag känner inte hans närvaro där mer än någon annan stans. Jag saknar honom och tänker på honom lika mycket hemma eller någon annan stans som om jag vore på hans gravplats. Men samtidigt som jag vet det får jag nästan dåligt samvete av att jag inte går dit, jag vet att det är dumt att tänka så, men jag kan inte hjälpa det. Jag tänker ibland att "tänk om han ser att jag inte är på hans gravplats alls ofta? tänk om han tror att jag saknar han mindre för det?". Det gör ont i hela mig av bara tanken på om han skulle tro att jag inte saknade honom, för det är så FEL! Jag saknar honom varje dag, hela tiden. Hela tiden fattas han vår familj. Jag hatar att vara 3, det är ojämt och dumt. Alltid en plats ledig vid matbordet, alltid jag som sitter själv i baksätet i bilen när vi ska någonstans osv osv.. Jag har inte varit arg på länge men nu blev jag arg. Arg för att livet är så jävla orättvist och fel. Hur fan kan världens finaste människa bli berövad på livet bara sådär?! endast 19 år gammal..Eric hade hela livet framför sig, nyss tagit studenten och precis påväg in i vuxenlivet. När jag tänker tillbaka kommer jag så väl ihåg hur lyckliga hela familjen var pch sen plötsligt kommer den 6 september och förändrar våra liv föralltid. Ett hål i våra hjärtan som aldrig skulle kunna fyllas igen.. aldrig.. Det går inte att ersätta ett förlorat syskon, jag om någon vet. Du kan fylla ditt hjärta med kärlek, men inte helt, för det kommer alltid vara en del av hjärtat som inte går att röra, ett hål, sorg. Ett tomrum av saknad, längtan och smärta. Den delen kan ingen röra, bara en person, min egna bror. Bara om Eric själv kom tillbaka till detta liv skulle det hålet kunna fyllas igen. Men det är omöjligt, hur mycket jag än hatar det så är det så. Eric kommer inte tillbaka, han är borta föralltid... Min älskade storebror kommer aldrig hem igen..
Jag älskar dig Eric, om jag ändå kunde säga det till dig.. ♥


Denna är ritad av en thailändare, vi gav han två olika bilder på mig och Eric och sen satte han ihop dem.
Visst blev det bra?

Om du har syskon, visa dem hur mycket du älskar dem. Gör det medan du har chansen, jag gjorde det aldrig. Något jag kommer få ångra för resten av mitt liv. Jag tog Eric för givet, jag trodde vi hade hela livet på oss tillsammans. Men det hade vi inte, kanske har inte du och ditt/dina syskon heller det. Självklart hoppas jag innerligt att något sådant här inte händer någon annan, det är en smärta jag aldrig skulle önska någon annan.. det jag säger är bara att ta ingen för givet.
Carpe Diem.