Sara Lind

det är alltså helt sjukt. Jag har så jävla mycket känslor inom mig så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Jag kan inte ligga ner och slappna av. Det blir för mycket. Det är precis som om all smärta samlas inom mig och bara blir större och större och väntar på att någon ska dra ut den. Släppa ut den. Just nu är den helt inlåst. och jag vet inte hur jag ska göra för att släppa ut den. Just nu längtar jag verkligen efter att få släppa ut den, även om jag vet att det kommer vara förjävligt. men det är ännu värre att bara ha den inom sig som en tidinställd bomb. Jag kan lixom inte bete mig, jag kan inte vara själv och jag inte gör något. Att försöka sova utan att vara riktigt trött är som tortyr dem värsta dagarna.
Jag vill bara släppa ut skiten. Jag vill kunna gråta, jag vill kunna känna. Jag vill gå tillbaka till då jag kunde se och röra erics kropp. I mitt nuvarande tillstånd, för det är jag säker på skulle framkalla en jävla massa känslor och ja, fy fan vad ont det skulle göra. Dock är jag inte ens säker på att jag skulle klara det. Dem första dagarna är man ändå i chock, även om jag kommer ihåg det så väl så tror jag man klarar av det pga chocken. Chocken håller känslorna i styr och dig över ytan. Den mänskliga försvarsmeknismen för att kunna överleva..

Detta är det första inlägget på länge som jag "vågar" publicera. Jag har väldigt många inlägg som hamnat i utkast pga många anledningar. Men jag behöver börja skriva igen, kanske kan det hjälpa mig som det gjorde förut.
Jag är svag just nu.. Jag börjar våga erkänna för mig själv och andra igen att jag mår dåligt.

Jag avslutar detta inlägg som så många andra,
Jag älskar dig eric.
världens bästa.