Sara Lind

Idag är det den 22 september 2008.
Vissa datum gör sig ihågkomna. 22 september är ett utav dem för mig.

Det är ett år sedan Erics begravning idag. Ett år sedan vårt sista "farväl". Ett år sedan jag satt i Öja kyrka jämte min brors kista och la min hand på hans bröstkorg. En kropp som då var helt stilla, men bara två veckor tidigare varit full av liv. Jag kommer väl ihåg känslan när jag satt där, såg min brors kropp för sista gången med mina egna ögon. Jag kommer också ihåg så väl att jag var ganska lugn, med tanke på att min bror skulle begravas.
Om man nu kan säga att jag var "redo", redo att begrava sin bror är inget man någonsin bli redo för. Men jag vet inte vad jag ska använda för ord. Men jag var redo att släppa taget om hans kropp. För när jag satt där jämte honom kände jag så starkt att det är inte längre Eric som ligger där. Han har lämnat denna kropp. Jag kommer ihåg just detta så himla väl för nätterna innan hade jag stora problem att somna, jag låg inne hos mamma och pappa och nästan skrek utan tårarna och smärtan. Jag var så otroligt rädd för Erics begravning. Tanken på att han skulle grävas ner i ett djupt hål kändes otänkbart, det gjorde så ont! Jag ville inte! Tanken gör fortfarande jätte ont, den äckliga känslan i magen.
Men när jag satt där, den 22 september, jämte min bror kropp kände jag direkt att han inte längre är där. Utseendet hade ändrats, fler blåmärken hade börjat komma fram. I pannan syntes en annan färg. Ansiktet såg väldigt annorlunda ut. nu kanske det låter som jätte stor ändring, så stor menar jag inte. Man såg klart och tydligt att det var Eric. Men det var framförallt känslan av att han är någon annanstans som gjorde mig "lugn".  Om jag inte haft denna känslan vet jag inte om jag hade klarat av begravningen.
Det är nog något jag aldrig kommer glömma, när jag sitter jämte honom och låter tårarna rinna samtidigt som jag tittar på honom, så fin i sin studentkostym.






Jag älskar dig förevigt. ♥
/ din lillasyster.