Sara Lind

Jag saknar simningen. Riktigt jävla mycket. Då tänker ni säkert "ja men börja igen då?". Men det är inte så enkelt, inte för mig. För ett års sen, när höst terminen började och jag började på växjö fria, Var jag verkligen redo att satsa på simningen. För första gången i mitt liv ville jag verkligen satsa. Se hur bra jag kunde bli. Sen hände Erics olycka och hela min värld föll samman. Och nu har det gått mer än ett år sen jag tränade riktigt och regelbundet under än längre tid. Jag har förlorat så extremt mycket under denna tid. Och jag har flera gånger sagt att jag ska försöka igen, men har slutat med att jag inte orkade. Min ork är mindre nu. och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna bli bra igen. Jag har aldrig varit bra på träna, jag har alltid "skojjat" igenom träningarna. Och inte ens hälften av alla träningspass jag gjort i mitt liv har jag gjort helt seriösa. Nu i efter hand ångrar jag detta otroligt mycket. För jag såg inte vad jag gjorde, flera tränare försökte säga till mig men jag förstod inget.
Det är så mycket annat också. Det är inte roligt i klubben längre. Jätte många simmare som slutat och tränare också. Och de nuvarande tränarna passar inte mig.
Jag saknar simningen och jag vill börja igen. Jag vill stå på startpallen igen och känna den känslan bara simningen kan ge mig. Nu måste jag bara hitta orken och den riktiga viljan att börja..
Nu vill jag veta, hur bra jag kan bli.