Sara Lind

det råder ingen tvekan om det. Jag saknar Eric, varje dag, hela tiden. Jag vet att jag tryckt undan min saknad och smärta väldigt mycket senaste månaderna.Jag gör det omedvetet. Jag har varit så jävla trött på att vara olycklig. Och daniel gjorde mig lycklig. På det sättet drogs jag mellan två världar hela tiden. På något sätt ville jag vara lycklig för daniel skull också. men mest för min egen. Att vara olycklig tar enormt på krafterna. Men även om jag försökte vara lycklig påmindes jag med jämna mellanrum om erics död. När jag skriver detta menar jag inte att jag försökt glömma eric, eller hans död. Nej, det skulle jag ALDRIG göra. Och det går inte en dag utan att jag tänker på Eric. Men istället för att ta tiden och sörja som jag egentligen borde var det mer lockande att vara lycklig. Och Daniel gav mig den lyckan. Därför blev jag på något sätt beroende av honom. Han var mitt "painkiller". Jag älskar daniel fortfarande. Det står jag för. Men han är inte mitt "painkiller" längre.. Jag vet inte om jag är påväg tillbaka till min verklighet där jag har en död bror och saknaden skär i mig dygnet runt, eller vad det är. Jag vet bara att jag har ont. Och att jag saknar Eric så förbannat mycket. Jag vill inget hellre än att han kommer hem nu. Jag vet att det inte går, men varje dag hoppas jag att någon väcker mig och säger att allt varit en lång mardröm. Imorgon har jag levt i denna mardröm i 14 månader. Varje månad som går blir siffran ett högre tal och för varje gång fattar jag bara mindre och mindre vart tiden går och vad som händer egentligen. Det känns som någon snabbspolar mitt liv, och jag fattar ingenting. Nu vill jag att någon trycker på spola tillbaka. Jag vill tillbaka.
Tillbaka till livet med min bror kvar här.

Jag älskar dig Eric Lind, min bror föralltid.