Lathet&framtid
Egentligen vill jag börja blogga mycket. skriva ofta. för jag har ibland så mycket tankar jag bara vill ha ut. inte bara om Eric och olyckan och allt det, utan massa andra saker också. allt!jag tycker det är roligt att skriva saker. Skönt på ett sätt med att få ut känslor och så. Men nu är det så att jag är en väldigt lat person, tom för lat för att skriva några vettiga radar här varje dag. jag tänker ofta att jag vill men sen orkar jag inte. Min lathet har jag stora problem med. Ha! stort problem va ? Lite lathet är väl inte så farligt tänker ni säkert, alla är lata ibland. Jo sant, men jag är konstant lat, hela tiden! Och jag typ hatar det. Kan man ändra på att sluta vara så lat? Om man kan, tell me how!
Visst jag har ett träningsförflutet med träning typ varje dag i ungefär 7 år med simningen. Men då ska jag berätta något om den dära simningen. Min lathet att förstört väldigt mycket inom min simning. Pga av min lathet har jag stuntat i jag vet inte hur många träningar och varit hemma och sovit istället. okej, vissa av dom behövdes för att vara simmare krävs det mycket. Och när man har "sjukdomen" lathet kan det bli jobbigt ibland. Om jag säger såhär, jag blev aldrig så bra i simningen som jag hade kunnat bli. Jag vet att jag har mer inom mig att ge, men då måste jag övervinna min lathet och det är inte det lättaste. och efter erics olycka har jag blivit ännu latare. Innan kunde jag stå emot min lathet ganska hyffsat bra men nu, nä orken är inte alltid där lixom. Sorg tar på krafterna kan jag meddela. Kommer jag ha det såhär resten av mitt liv? Jag menar jag är 16 år snart 17 och om nu inte ödet har något att bestämt så har jag hela livet framför mig. Jag förstår absolut mina föräldrar som inte kan se någon framtid utan eric. Och ska jag vara ärlig och jag varit i många stunder jag inte heller kunnat se någon framtid. Så sjukt är det, smärtan och saknaden. Den går aldrig att förklara för någon som inte vet hur det känns. eller jag kan nog inte förklara den överhuvud taget. Jag är ganska lost om jag får säga det själv. Jag vet att jag inte gillar det här och allt jag vill är att gå tillbaka i tiden till då eric var i livet, men betyder det att jag inte kan se fram emot framtiden?
Jag är inte så säker på svaret men jag vet att alla ni som läser skulle säkert säga "klart du kan se fram emot framtiden, du är ju bara 16 år". Jo jag vill med tro det, men nästa alltid när jag tänker på framtiden kommer Eric upp i tankarna och att han inte är med i den. eller, klart han är. han kommer ju alltid vara en del av mitt liv, som sagt, en bror är inget man suddan ut. Men jag menar att kommer inte vara med i min framtid här i denna världen, vid min sida. Finnas för varandra som syskon, göra mig till faster osv osv. Nu finns inte det längre, borta bara sådär. Förjävligt.
Kom precis och tänka på bara någon vecka efter olyckan och jag mamma&pappa gick runt på öjaby kyrkogårt för att hitta en plats till Eric. Och när jag plötsligt kommer på att jag inte kommer på faster, inte få syskonbarn, mina barn kommer inte få några kusiner från min sida. Själviskt låter det men jag bröt ihop totalt och ville bara försvinna och skrek nästan ut "jag vill inte det här". Klart det är ju ingen som vill. men Eric, varför Eric? Världens underbaraste människa.
Många frågor jag aldrig kommer få svar på.
Nu skrev jag om en sak om sen helt plötsligt om en annan såg jag, men så blir det ibland när man låter fingrarna sköta sitt själva. Det är så jag gillar att skriva, det är så jag skriver. Jag skriver det som kommer upp i hjärnan. Det är ärligast och bästa sättet enligt mig. Kan nog bli väldigt konstigt ibland, men skit samma.
och en sak till, jag vet inte. Men ibland får jag en känsla av att jag är okänslig när jag skriver vissa saker om eric. Jag vet inte om det bara är jag. Men jag skriver inte alltid om eric samtidigt som jag gråter. utan bara för att jag vill ibland. Och när jag inte skriver med tårar känns det inte heller som det blir samma känsla. Men ibland låter jag inte sorgen komma innanför mitt "skal" för ibland behöver man vila från det. Och då kanske jag låter okänslig, jag vet inte.
Aja.
Ha de bäst
ta hand om er.
Puss
Sara
Visst jag har ett träningsförflutet med träning typ varje dag i ungefär 7 år med simningen. Men då ska jag berätta något om den dära simningen. Min lathet att förstört väldigt mycket inom min simning. Pga av min lathet har jag stuntat i jag vet inte hur många träningar och varit hemma och sovit istället. okej, vissa av dom behövdes för att vara simmare krävs det mycket. Och när man har "sjukdomen" lathet kan det bli jobbigt ibland. Om jag säger såhär, jag blev aldrig så bra i simningen som jag hade kunnat bli. Jag vet att jag har mer inom mig att ge, men då måste jag övervinna min lathet och det är inte det lättaste. och efter erics olycka har jag blivit ännu latare. Innan kunde jag stå emot min lathet ganska hyffsat bra men nu, nä orken är inte alltid där lixom. Sorg tar på krafterna kan jag meddela. Kommer jag ha det såhär resten av mitt liv? Jag menar jag är 16 år snart 17 och om nu inte ödet har något att bestämt så har jag hela livet framför mig. Jag förstår absolut mina föräldrar som inte kan se någon framtid utan eric. Och ska jag vara ärlig och jag varit i många stunder jag inte heller kunnat se någon framtid. Så sjukt är det, smärtan och saknaden. Den går aldrig att förklara för någon som inte vet hur det känns. eller jag kan nog inte förklara den överhuvud taget. Jag är ganska lost om jag får säga det själv. Jag vet att jag inte gillar det här och allt jag vill är att gå tillbaka i tiden till då eric var i livet, men betyder det att jag inte kan se fram emot framtiden?
Jag är inte så säker på svaret men jag vet att alla ni som läser skulle säkert säga "klart du kan se fram emot framtiden, du är ju bara 16 år". Jo jag vill med tro det, men nästa alltid när jag tänker på framtiden kommer Eric upp i tankarna och att han inte är med i den. eller, klart han är. han kommer ju alltid vara en del av mitt liv, som sagt, en bror är inget man suddan ut. Men jag menar att kommer inte vara med i min framtid här i denna världen, vid min sida. Finnas för varandra som syskon, göra mig till faster osv osv. Nu finns inte det längre, borta bara sådär. Förjävligt.
Kom precis och tänka på bara någon vecka efter olyckan och jag mamma&pappa gick runt på öjaby kyrkogårt för att hitta en plats till Eric. Och när jag plötsligt kommer på att jag inte kommer på faster, inte få syskonbarn, mina barn kommer inte få några kusiner från min sida. Själviskt låter det men jag bröt ihop totalt och ville bara försvinna och skrek nästan ut "jag vill inte det här". Klart det är ju ingen som vill. men Eric, varför Eric? Världens underbaraste människa.
Många frågor jag aldrig kommer få svar på.
Nu skrev jag om en sak om sen helt plötsligt om en annan såg jag, men så blir det ibland när man låter fingrarna sköta sitt själva. Det är så jag gillar att skriva, det är så jag skriver. Jag skriver det som kommer upp i hjärnan. Det är ärligast och bästa sättet enligt mig. Kan nog bli väldigt konstigt ibland, men skit samma.
och en sak till, jag vet inte. Men ibland får jag en känsla av att jag är okänslig när jag skriver vissa saker om eric. Jag vet inte om det bara är jag. Men jag skriver inte alltid om eric samtidigt som jag gråter. utan bara för att jag vill ibland. Och när jag inte skriver med tårar känns det inte heller som det blir samma känsla. Men ibland låter jag inte sorgen komma innanför mitt "skal" för ibland behöver man vila från det. Och då kanske jag låter okänslig, jag vet inte.
Aja.
Ha de bäst
ta hand om er.
Puss
Sara
Kommentarer
Trackback
