Sara Lind

Jajamensan, inne på andra skol veckan nu. Eller första veckan med riktiga lektioner egentligen. Och jag känner mig, ganska redo faktiskt. Ett sommarlov utan jobb eller träning var verkligen vad jag behövde. Jag känner mig ganska pigg och mår hyffsat, tanken kommer dock väldigt ofta, " snart ett år sen". och den tanken gör väldigt ont kan jag meddela. Men en så länge har jag inte "trillat ner" i värsta. Jag har en förmåga av att nästan förneka Erics död. Varje gång det kommer upp i hjärnan, vilket är väldigt ofta, skjuter jag undan det för jag vet vad det innebär och när jag mår hyffsat är jag inte så sugen på att må hemskt i flera dar. Jag vet att jag kommer dit till slut, jag kan inte hålla på så hur länge som helst, det är något jag lärt mig. Jag borde inte hålla på och trycka undan det heller tycker ni nog, men jag kan säga att man orkar inte alltid,sorgen är så sjukt stark att man orkar inte stå emot den. När den slår till orkar du inte gör någonting, och att gå i skolan är meningslöst. Så för att klara skolan måste jag leva på detta sätt. Jag vill absolut INTE förneka min bror, men det är inte det jag gör heller. Jag tänker mer att han är borta ett tag, på en resa eller nåt, det är något jag gör omedvetet. Med det omedvetna klarar jag mig genom dagarna också.

Än så länge har jag klarat mig ganska bra, men jag vet att efter någon/några veckor kommer jag vara riktigt trött och "trilla ner i det svarta hålet". Men det tar jag då, jag måste leva i nuet.

Om ändå allt kunde bli som förut, för ett år sen. Tänk om du kunde komma hem, var lätt allt hade varit.
Jag älskar dig brossan.



Puss & bye.