Sara Lind

Det är väldigt svårt, även för mig, att förstå vad förlusten av en nära kan göra med en. Jag slutar aldrig förvånas av mig själv och mitt beteende. Att man kan må som man gör..

 

Det är höst igen. Jag fick den känslan väldigt starkt precis. Klockan är inte ens åtta och det är redan bäckmörkt ute. Jag fick också min starka saknad om min storebror. Denna extrema känsla går i vågor. missförstå inte mig, det finns inte ett andetag då jag inte saknar eric, men det finns andetag då jag ändå kan tyckas leva hyfsat bra. När saknaden inte tar över. Just nu är den enormt stark. Den håller även på att bilda lag men sin gamla vän ilskan. Mycket, ofantligt mycket, ilska uppstod efter erics död. Ilska som inte går att förklara, den bara är där och kokar. Ilskan ihop med smärtan skapar klumpen i hjärtgropen, ligger där och pyr och gräver sig djupare tills att varje andetag känns som en kamp för att överleva.

 

Kanske kan man kalla det ångestattack, jag vet faktiskt inte- jag kan inte dom psykologiska termerna så bra och vad dom innebär. men för mig är det var det känns som i alla fall. Det är när allt känns riktigt jobbigt och svårt, jag orkar inte tänka på framtiden eller kan inte tycka att något känns bra, jag har ingen ork till någonting. Av allt detta skapas en enorm känsla av obehag av att vara i sin egen kropp för den där lilla saken i hjärtgropen har växt sig större och börjar ta över- ännu en gång. Jag blir rastlös och börjar vandra omkring, leta hopplöst efter något som får det att kännas bättre. Till slut bestämmer jag mig för att testa att åka till den där träningen i alla fall, men på vägen dit tar den över, den vinner.. Hela kroppen spänns och ilskan som bara vill slå hårt i någonting blir ett skrik, kort därefter kommer tårarna.
Dom efterlängtade tårarna, de som är dom enda som vet hur man släpper ut klumpen i hjärtgropen, lättar på tyngden.

Men ikväll försvann inte hela, bara lite. Den är kvar och den håller mig nere..