Eric
Nu har jag inte skrivit om Eric i bloggen på ett tag, och det är jag fullt medveten om. Jag tänker på Eric varje dag, men bara för det så känner jag inte för att skriva om det varje dag. Och på senaste tiden har det varit lite andra saker i mitt liv så därför har det inte blivit så mycket Eric i bloggen.
Igår kom jag och tänka på hur extremt fort tiden går. Det är snart årsskifte igen ju! Det känns för mig helt omöjligt och konstigt. Jag har gått snart halva tiden på gymnasiet ?! Jag tycker det känns som om det var nyss jag började ettan. Det var nyss Erics olycka hände. Allt detta var ju inte ett år sen i min hjärna.. Min hjärna hänger inte med verkligheten. Det känns väldigt konstigt.
Jag saknar Eric varje dag. Hela tiden pratar någon om något eller så ser jag något som påminner om Eric. Jag säger oftast ingenting. Jag vet egentligen inte varför. Men det har bara blivit så. Men det snurrar i min hjärna, minnen kommer upp hela tiden. Eller att jag hade behövt hans hjälp tänker jag ofta. Som idag t.ex. när jag pluggade matte. Jag hade bara velat skrika "ERIIIC! JAG BEHÖVER HJÄLP" så hade han kommit "jaa vad är det nu då?". Gud vad jag saknar det. Att bara få skrika Eric. Eller bara gå in på hans rum och snacka lite när han sitter vid datorn. Allt det vardagliga som man aldrig uppskattade innan, betyder nästan mest nu i efterhand. Eric var verkligen världens bästa bror. Han stod ut med mig. Sin tjatiga lillasyster. Han var den mest omtänksamma personen jag träffat, Och jag menar verkligen det. Jag vet nog ingen människa som är så god hjärtad som Eric var. (btw, jag hatar att skriva var) Jag säger inte dem här sakerna för att han är borta nu. Man talar alltid gott om peroner som gått bort. Men jag tänkte ofta på detta redan innan olyckan, och det var i slutet som jag verkligen började tänka på det mycket. Men, jag hann aldrig visa min uppskattning till honom. Och jag tror syskon har svårt för att göra det. Dom är ju där i din vardag hela tiden, ibland kanske irriterande och jobbiga. Men om du tänker efter så är ditt syskon en utav dom människor som känner dig bäst och som betyder mest också, eller hur? Så ni som läser detta, och har syskon, tänk på att ibland säga något snällt till era syskon, visa att ni tycker om dom och att ni bryr er.
Nu ska jag nog ta och sova.
Men ni får ha det så bra, och som sagt; ta hand om varandra!
Puss och kram
Jag älskar dig storebror
Igår kom jag och tänka på hur extremt fort tiden går. Det är snart årsskifte igen ju! Det känns för mig helt omöjligt och konstigt. Jag har gått snart halva tiden på gymnasiet ?! Jag tycker det känns som om det var nyss jag började ettan. Det var nyss Erics olycka hände. Allt detta var ju inte ett år sen i min hjärna.. Min hjärna hänger inte med verkligheten. Det känns väldigt konstigt.
Jag saknar Eric varje dag. Hela tiden pratar någon om något eller så ser jag något som påminner om Eric. Jag säger oftast ingenting. Jag vet egentligen inte varför. Men det har bara blivit så. Men det snurrar i min hjärna, minnen kommer upp hela tiden. Eller att jag hade behövt hans hjälp tänker jag ofta. Som idag t.ex. när jag pluggade matte. Jag hade bara velat skrika "ERIIIC! JAG BEHÖVER HJÄLP" så hade han kommit "jaa vad är det nu då?". Gud vad jag saknar det. Att bara få skrika Eric. Eller bara gå in på hans rum och snacka lite när han sitter vid datorn. Allt det vardagliga som man aldrig uppskattade innan, betyder nästan mest nu i efterhand. Eric var verkligen världens bästa bror. Han stod ut med mig. Sin tjatiga lillasyster. Han var den mest omtänksamma personen jag träffat, Och jag menar verkligen det. Jag vet nog ingen människa som är så god hjärtad som Eric var. (btw, jag hatar att skriva var) Jag säger inte dem här sakerna för att han är borta nu. Man talar alltid gott om peroner som gått bort. Men jag tänkte ofta på detta redan innan olyckan, och det var i slutet som jag verkligen började tänka på det mycket. Men, jag hann aldrig visa min uppskattning till honom. Och jag tror syskon har svårt för att göra det. Dom är ju där i din vardag hela tiden, ibland kanske irriterande och jobbiga. Men om du tänker efter så är ditt syskon en utav dom människor som känner dig bäst och som betyder mest också, eller hur? Så ni som läser detta, och har syskon, tänk på att ibland säga något snällt till era syskon, visa att ni tycker om dom och att ni bryr er.
Nu ska jag nog ta och sova.
Men ni får ha det så bra, och som sagt; ta hand om varandra!
Puss och kram
Jag älskar dig storebror
Kommentarer
Trackback
