Sara Lind

Jag sitter här, med rödsprängda ögon, rödgråtna ögon. Ännu en gång.

För en stund den kom det jag nästan "väntat" på i flera månader nu. Jag föll ner igen, i det så kallade svarta hålet. Börjar med att det gör ont innanför bröstkorgen vilket senare går över till tårar. Ett ca. 15-20 minuters "anfall". Jag grät till jag satte på låten "himlen är oskyldigt blå", jag trodde jag skulle gråta mer för det är en av låtarna jag lyssnade väldigt mycket på i början, men istället blev jag otroligt lugn. Det lugnet jag känner efter jag gråtit är unikt. Det lugnet varar inte så länge men så länge det gör det, så är det underbart. Det är omöjligt att beskriva det på rätt sätt, men på något sätt känns det skönt. Just nu känner jag hur det börjar gå ifrån mig och mina händer har börjat skaka. Det börjar göra ont igen och detta var nog definitivt inte sista tårarna som rann ner för min kind idag.
Meningslösheten jag känner när jag mår såhär är hemsk. Allt känns meningslöst.

Så länge du inte suttit jämte ditt eget syskon som ligger i en sjukhussäng med ett armband som har ett klockslag på sig, ett klockslag som berättar när just ditt syskon dödförklarades, så har du ingen aning om vad jag pratar om. Och jag säger bara, var glad för det. Om du läser denna texten och kan inte känna igen dig över huvud taget, då är jag väldigt glad för din skull. Jag önskar ingen detta.

Jag kommer ihåg så jävla väl när jag var inne i det lilla rummet eric låg i. Jag kommer kommer ihåg så jävla väl hur jag stod jämte hans säng och la min hand på hans kalla kind med tårarna rinnandes. Jag kommer ihåg så jävla väl hur jag stod där och bad till han om och om igen att han skulle öppna ögonen.  Vakna!  snälla eric, vakna! Det finns ingen värre känsla än när du inser att han kommer inte öppna ögonen igen. Han kommer inte le mot dig igen. För det är inte han längre. Han är borta, borta föralltid.



Så jävla overkligt och så jävla fel.