sömnlös
att inte kunna sova är bland det värsta jag vet. Jag hatar det.
och här sitter jag i min säng, ännu en kväll/natt med tankarna snurrar och snurrar utan något vettigt resultat. endast ångest och smärt framkallande. det finns inget jag kan göra , bara vänta in tröttheten. eller ja, den finns där redan. jag är trött, men tydligen inte tillräckligt trött för att somna. Och att ligga längre än 15 minuter och blunda går inte. ångesten och paniken bara kryper sig igenom hela kroppen. stört.
ibland känns det som min hjärna plågar mig själv med vilje. jävlas med mig själv. hur konstigt det än låter så kan det kännas så ibland.
skulle försöka mig på att plugga innan med, men det gick så som det gick så det får tas igen när jag inte är sån här.
men egentligen, hur är jag egentligen när jag är sån här? förmodligen är det bara jag själv som vet. orkar inte klura ut hur nu. jag vet ju, men orkar inte tänka på det bara. orkar orkar orkar, det är fanimig inte mycket jag orkar här i livet.. längre.
just nu känner jag mig så.. vad heter det.. likgiltig tror jag..
jag känner inget, eller rättare sagt, jag orkar inte känna något. Jag vägrar släppa in känslor, för jag orkar inte. det är för jobbigt. Jag orkar inte gråta, jag orkar inte le. hade du sett min ansikte nu hade du sett noll. du hade inte fått en enda inblick på hur jag känner. helt stängt är det. Min mun är ett streck, inte nedåt och inte uppåt. mina ögon hade du sagt var helt tomma. tomma på liv. 'är det vad jag är nu? tom på liv?
fast samtidigt som jag känner sådär känner jag också att det gör ont innanför bröstkorgen. Jag känner igen känslan så väl. jag vet inte hur ofta jag kännt den det senaste året. väldigt väldigt många gånger iallafall. eller ja, den kanske är där hela tiden men ibland kan den försvinna lite för att sedan återvända.
det är när den känslan kommer som jag gör ett beslut. eller inte jag men mitt undermedvetna, antingen gråter jag eller försöker jag stänga ute den.stänga ute den brukar oftast inte vara så lyckat. särkilt inte när jag är ensam. den bara fortsätter gräva längre in. det känns nästan lite som att den äter upp mig innefrån. låter nog väldigt, ja, äsch. det är iallafall den som gör att jag faller. faller ner i "ett mörk hål", sorgens hål. eller vad man nu ska kalla det.
det här inlägget kan säkert uppfattas som lojt/sorgligt. det är helt upp till läsaren hur man läser det.Jag tycker ofta mina texter blir osammanhängande och konstiga och inte alls blir som jag vill. men det blir som det blir. och jag uppfattar själv detta inlägg som halvkonstigt. men det är också pga denna likgiltighet. jag vägrar släppa in känslor. och jag skiver som "bäst" när jag gråter och känslorna bara öser fram i texten. men jag kände bara för att skriva nu och då gjorde jag det. och det var min mening med bloggen när jag började med den.
hoppas ni har kunnat sova bra inatt.
får väl se när jag somnar, förhoppningsvis snart.
Kram från en orklös lillasyster,
och här sitter jag i min säng, ännu en kväll/natt med tankarna snurrar och snurrar utan något vettigt resultat. endast ångest och smärt framkallande. det finns inget jag kan göra , bara vänta in tröttheten. eller ja, den finns där redan. jag är trött, men tydligen inte tillräckligt trött för att somna. Och att ligga längre än 15 minuter och blunda går inte. ångesten och paniken bara kryper sig igenom hela kroppen. stört.
ibland känns det som min hjärna plågar mig själv med vilje. jävlas med mig själv. hur konstigt det än låter så kan det kännas så ibland.
skulle försöka mig på att plugga innan med, men det gick så som det gick så det får tas igen när jag inte är sån här.
men egentligen, hur är jag egentligen när jag är sån här? förmodligen är det bara jag själv som vet. orkar inte klura ut hur nu. jag vet ju, men orkar inte tänka på det bara. orkar orkar orkar, det är fanimig inte mycket jag orkar här i livet.. längre.
just nu känner jag mig så.. vad heter det.. likgiltig tror jag..
jag känner inget, eller rättare sagt, jag orkar inte känna något. Jag vägrar släppa in känslor, för jag orkar inte. det är för jobbigt. Jag orkar inte gråta, jag orkar inte le. hade du sett min ansikte nu hade du sett noll. du hade inte fått en enda inblick på hur jag känner. helt stängt är det. Min mun är ett streck, inte nedåt och inte uppåt. mina ögon hade du sagt var helt tomma. tomma på liv. 'är det vad jag är nu? tom på liv?
fast samtidigt som jag känner sådär känner jag också att det gör ont innanför bröstkorgen. Jag känner igen känslan så väl. jag vet inte hur ofta jag kännt den det senaste året. väldigt väldigt många gånger iallafall. eller ja, den kanske är där hela tiden men ibland kan den försvinna lite för att sedan återvända.
det är när den känslan kommer som jag gör ett beslut. eller inte jag men mitt undermedvetna, antingen gråter jag eller försöker jag stänga ute den.stänga ute den brukar oftast inte vara så lyckat. särkilt inte när jag är ensam. den bara fortsätter gräva längre in. det känns nästan lite som att den äter upp mig innefrån. låter nog väldigt, ja, äsch. det är iallafall den som gör att jag faller. faller ner i "ett mörk hål", sorgens hål. eller vad man nu ska kalla det.
det här inlägget kan säkert uppfattas som lojt/sorgligt. det är helt upp till läsaren hur man läser det.Jag tycker ofta mina texter blir osammanhängande och konstiga och inte alls blir som jag vill. men det blir som det blir. och jag uppfattar själv detta inlägg som halvkonstigt. men det är också pga denna likgiltighet. jag vägrar släppa in känslor. och jag skiver som "bäst" när jag gråter och känslorna bara öser fram i texten. men jag kände bara för att skriva nu och då gjorde jag det. och det var min mening med bloggen när jag började med den.
hoppas ni har kunnat sova bra inatt.
får väl se när jag somnar, förhoppningsvis snart.
Kram från en orklös lillasyster,
Kommentarer
Postat av: Alecko
Sara dååe.. :/ <3
Trackback
