Sara Lind

Egentligen så vet jag inte vad jag ska skriva nu när jag börjar, men får hoppas på att orden kommer, men Hej iaf!

kan börja med att jag precis kommit hem, varit och kollat film på kansliet med nårra av simmarbrudarna :) trevligt var det. vi kollade på forrest gump, mys :)
Jag är ju simmare för de som inte vet,.. simning är fan en livstil, jag har tänkt på det, det är ingen sport, att simma är en livsstil. haha.. och den livsstilen har jag haft, sisådär 7år.

resten av dagen. ingen höjdare.
Vaknade imorse när mamma kom in till mig 08.10 ungefär, dags att stiga upp. träning 9-11 ( med skolan).. Jag gick upp satte mig vid frukostbordet som var dukat, åt. trött som fan och mådde kasst. Så bestämde mig för att gå och lägga mig igen. Vilket jag gjorde och sov till klockan 12 ungefär. Denna gången jag vaknade mådde jag inte bättre heller. Riktig skit dag var påväg kände jag. Och efter ett tag uppe märktes det att det var samma för mamma. Så riktigt slappe dag blev det. Mamma och jag åt pizza också. Pratade rätt mycket.
  Hela morgonen hade jag gått runt med en klump i halsen, du vet som precis när man börjar gråta. Men inga tårar hade kommit.. Föräns jag satte mig med mamma och skulle äta, jag sjöng lite och plötsligt kom jag och tänka på mormor, och eric. Om när Kusin Lina berättade hur mormor reagerat när dom berättade för henne. ".. att se mormors ögon.. det var lixom.. ". Lina sa inga specialla ord, men jag förstod. Hennes gråt dränkte hennes ord, men tårar talar också.
När jag skulle berätta detta vad Lina sagt för mamma så brast det totalt för mig. Äntligen tårar.
Mamma och pratade mycket om Eric. Sen också en bok som hon precis läst ut, "När tiden stannar" heter den, handlar om En person som förlorade två av sina tre barn och sin man i tsunamin. Om att hon kände igen sen i många tillfällen, känslor. Men också hur olika dom var som personer, min mamma och hon som skrivit boken alltså.
Efter den pratstunden har jag börjat gråta för ingeting idag. Vissa dagar är såna. Vissa dagar kan jag inte gråta alls. Så är vårt liv nu, upp och ner hela tiden. Varje ny dag kan man aldrig veta vad som väntar en. Det var som i onsdags kväll, jag kände mig verkligen skit när jag skulle sova på kvällen och tänkte att jag orkar nog inte gå till skolan imorgon heller( varit hemma tisdag onsdag), men sen när jag vaknade på morgonen mådde jag bra, jag kom på mig själv att tänka " jag mådde ju skit i gårkväll, hur kan jag må så bra nu då?" .. Men men, man får helt enkelt ta det för vad det är.
Planera är inte heller något som man kan göra numera, för man vet aldrig hur man ska må den dagen.
Jag hatar att tänka på framtiden just nu. Ärligt talat ser jag ingen framtid utan min bror, mitt enda syskon.
Jag hatar att bestämma saker, som tex simningen. Att bestämma om man ska tävla då eller inte kan jag inte. om jag ska träna imorgon orkar jag inte bestämma. Nä usch.. Det är så mycket man skjuter ifrån sig känner jag. Eller jag iaf.
Idag är en sån dag man inte gör något, man bara är hemma och gör inget alls. Tiden går utan att man tänker på det, och plötsligt är dagen slut. Ont gör det också. I hjärtat. som om man går runt och har en stor sten inuti hjärtat, och stenen väger mer än du orkar bära. Du orkar alltså inte göra nånting. Du låter bara tiden gå. I väntan på en ny dag, och hoppet på att den ska vara lättare.. Blir det lättare imorgon?

Nånting som är helt klart, Jag saknar Eric. Så sjukt mycket.
 
Detta är Eric, min kära bror.  Sommaren 2005.
Går det att bli finare ? nej.
Gud vad jag saknar dig.


ta hand om er,
Puss ♥