6 december

Idag är det den 6 december, vilket innebär att det är 3 månader sen Min kära bror omkom i en bilolycka.
6 september - ett datum som både är älskat och hatat.
Älskat för de sista och fina minnerna med Eric.
Hatat för att Eric togs ifrån mig,oss och denna värld.

Klockan är snart över tolv och denna dag är snart slut och detta inlägget kommer nog inte vara klart förens efter tolv men jag har inte tagit mig tid att skriva tidigare därför blir det nu. Det var nu jag kände för att skriva, och mamma har sagt att jag bara ska skriva när jag känner för det.

Sitter på min stol som vanligt vid mitt gamla skrivbord med min nya dator.. Mjao..
Har precis kollat lite på begravningsfilmen, och såklart väcker det otroligt mycket känslor. Så där fick mascaran rinna ner lite för kinden..
Kommer ihåg när jag stod vid kistan, öppet lock, bara några minuter tills det skulle stängas för alltid. Jag sitter bredvid och lägger min hand på din bröstkorg. Den är stilla, rör sig inte upp och ner som den ska, varför andas du inte brossan? kom igen andas!!  upp och ner med bröstkorgen. snälla ! 
fortfarande helt stilla ligger du..
Jag smeker försiktigt din kind, din kalla hårda kind. Flera gånger.
Jag ställer mig upp och kollar på dig, dina drag i ansiktet börjar försvinna, din näsa som jag också hade, likadana näsor hade vi definitivt. Den hade börjat bli smal. Ögonen hade börjat sjunka in, fler sår hade börjat synas.
Jag fick känslan, det är inte du som ligger där, det är ditt fysiska, men du har lämnat det nu. Du har börjat ett nytt liv nu, någon annanstans. För kvar i din kropp var du inte.  Denna känslan gjorde mig lugn, för den gjorde att jag klarade av det jag fruktade mest- stänga locket föralltid. Jag klarade det, för jag visste att
Du var inte där.
Din själ har lämnat det som i 19 år 1månad och 9dagar varit du. Kallad Eric karl magnus Lind.
Nu är du någon annanstans. Och jag hoppas innerligt att du har det bra tills vi ses igen.
Älskade bror.

6 September-7 september.
Efter min träning ( 19.30-21.30) kommer mamma och hämtar mig, vi åker hem, sätter oss och äter lite och tittar på tv. Eric är inte hemma än, men det är inte ovanligt att han inte kommit hem vid den tiden. Så vid 23 tiden går mamma och jag och lägger oss, jag somnar direkt.

Jag vaknar nästa morgon vid 5 halv 6 tiden av att mamma kommer in och lägger sig jämte mig och kramar mig och säger:
-sara, har du hört något inatt?
Nyvaken som jag är fattar jag ingenting, börjar få tankar om nåt med sigge.(vår katt)
-
va ?! nej eller vad?
-Det finns inget bra sätt att säga detta på..
jag blir plötsligt klarvaken, med uppspärrade ögon, sätter mig upp i sängen fort som fan och tankarna fossar genom mitt huvud, men vad hon skulle säga var helt fel tankar, inte det minsta rätt, ändå börjar jag halvskrika:
-
Nej nej nej nej jag vill inte höra nej nej,  och skakar förtvivlat på huvudet.
så kommer orden:
- Eric finns inte mer....
mamma säger massa andra saker efter det om polisen och om olyckan tror jag men jag kommer inte ihåg vad det var för allt blir helt konstigt, jag ställer mig upp stressar på mig kläder  frågar:
- är polisen här nere nu ?
- ja.
vi går ner, pappa står i köket och tittar ut genom fönstret , jag ger honom en kram, känner hur tårarna rinner.
Sen går vi ut, jag ser en polisbil och två poliser, det är nu jag börjar förstå att såhär är det, mardrömmen har börjat. Den ena polisen går fram till mig tittar mig i ögonen och säger
-
hej sara, jag är åsa...
 och sen massa annat efter det som jag inte heller kommer ihåg, men nåt med att " jag beklagar" också..
Allt snurrar i världens fart i hjärnan.
Vi sätter oss i polisbilen, dom skjutsar oss till lassarettet, följer med oss in till ett par sköterskor typ som visar oss vägen till rummet där Eric ligger.  Jag känner hur hjärtat pumpar och pumpar, känns som det ska hoppa ur bröstkorgen. Dom öppnar dörren , vi går in.
Där ligger han, i en sjukhussäng med sånt sjukhus tröja på sig med händerna knäppta över magen.
Går fram till honom, tittar på honom. Fattar ännu mindre, han sover ju! kolla det ser precis ut som om han sover. Han har bara två skrapsår på kinden.
Kolla vad fin han är, så hilma fin, hur kan han ha varit med om en olycka som tog hans liv? han är ju helt hel !

Jag kommer inte ihåg allt från när vi var där inne, har minnesluckor från hela första tiden. Men jag kommer ihåg tårarna som rann tusentals ner för min kind, jag kommer ihåg när jag hela tiden tog på honom, la min hand på hans arm som redan blivit kall och hård. Såg dina skitiga jobbarhänder. smekte hans kind, tittade förtvivlat på hans ögon som jag ville hans skulle öppna.
Jag kommer ihåg när jag la mig i fosterställning på golvet intill vägen. Helt stel.  Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte då..
Jag kommer ihåg när jag bad mamma och pappa om att få vara ensam med honom, kommer ihåg när jag pratade gråtandes med honom, jag kommer inte ihåg vad jag sa mer än "jag älskar dig".
Jag kommer ihåg att efter ca.3h hos honom insåg vi att vi måste berätta för omvärlden innan de får reda på annat sätt. Medans vi väntade på polisen som skulle skjutsa tillbaka oss stod vi i hallen, jag sa att jag vill gå in tiill Eric igen och det gjorde jag. pratade med honom igen, utan svar.
När vi kom hem ringde mamma till hennes syster och berättade, mamma bad henne att berätta för mormor och morfar och kusinerna och allt.
Sen åkte vi till farmor och farfar. Glömmer aldrig farfars reaktion, precis som pappas. -arg först.
Sen började mardrömmen som numera är vår verklighet.
- Försöka att hitta en väg att fortsätta leva utan Eric.
Vår älskade son, bror, barnbarn, kusin, systerson, brorson, bästa vän, vän osv.

Tiden går men det blir inte lättare, snarare svårt.
Tiden går men smärtan eller saknaden blir inte mindre, snarare större.
Tiden går men tårarna är inte färre, snarare fler.
Tiden går utan min närvaro.
Tiden går och idag är det 3 månader sen.
Tiden går men det känns som om det vore igår olyckan inträffade.
Tiden går och jag fattar fortfaranade ingenting.



Kära bror, älskade bror.
Jag älskar dig så, och saknar dig något oerhört.

Att få röra dig igen, se dig igen, höra dig igen, skulle jag ge allt för!

image5
Bara för att du är bäst  Och för att Jag Älskar dig♥
Bara för att du är min storebror.

Kommentarer
Postat av: Unni

Känns som att vi nästan reagerade på samma sätt, åh herregud! Jag blev alldeles yr och skakig av att läsa detta! Vet inte varför kanske för att det påminde så mkt om när jag fick veta..
ingen ska behöva vara med om något sånthär..
Tänker på er endel faktiskt, tycker så synd om er, och så inser jag att vi har det samma här bara några kilometer bort..

ta hand om er! Kramar

2007-12-07 @ 01:23:25
Postat av: Malin

Jag gråter sönder just nu, så sjukt hemskt.
Jag beundrar verkligen dig. att du kan sitta och skriva detta är sjuktt fantastiskt.. Att du kan dela med dig, wow ! säger jag bara.
Jag beklagar verkligen.
Ha de bra! kram

2007-12-12 @ 01:27:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0